Vi ses på ett konditori i centrala Boden. Tommy Eliasson Winter, 37, hälsar på var och varannan människa. Det märks att han är född och uppvuxen här, det är hans stad. Nu är han hemma för att fira jul.
– Min familj och min storebrors familj bor alla hemma hos mamma och pappa nu. Det är alltid lite kaos på jul, säger han och skrattar.
Men han älskar att komma hem. Det poängterar han.
– För mig är det verkligen att komma hem när jag åker till Boden. Så kommer det nog alltid att vara. Jag hade gärna bott här, men så länge barnen går i skolan är det svårt. Men om tio år kanske, säger Tommy Eliasson Winter som bor i Östersund tillsammans med frun Sofie och döttrarna Astrid, 10, och Sigrid, 8.
Han tog över som svensk alpin chef i juni 2016. Dessförinnan var han sportchef och förbundskapten för skicrosslandslaget. Sin aktiva karriär som skicrossåkare avslutade han efter OS i Vancouver 2010. Han erkänner dock att han kan sakna tävlingsbubblan.
– Det gör jag väl alltid, men man får inte hålla på och titta bakåt så mycket. Man vet ju när man börjar att man inte kan hålla på för länge. När jag slutade hade jag bestämt mig lång tid innan.
Som alpin chef har han oerhört mycket på sitt bord. Just nu är det OS i Pyeongchang som är det stora målet.
– OS är ganska tudelat för mig. Å ena sidan är det så problemfyllt. Det är världskrig på gång, dopade ryssar och annat hit och dit. Ibland känner jag att jag vill skita i allt, man lessnar ju. Men å andra sidan, när man väl står där och någon har tagit den där medaljen, då är det magiskt.
Är det just inför detta OS du känner dig så splittrad?– Jag har inte varit med på så många OS, men jag tycker alltid att man slits mellan de där moraliska aspekterna.
På vilket sätt?– Man har en icke-kommersiell verksamhet som är super-kommersiell. Den kanske inte alltid är till gagn för hemmapopulationen. Som i Ryssland, där blev ju OS nästan en katastrof för de som bodde där.
Inför Pyeongchang kan Tommy Eliasson Winter känna en viss oro för närheten till Nordkorea.
– Det är ju en orolig region, det ska man vara ödmjuk inför. Sen kommer det säkert att ordna sig på bästa sätt, men det är ändå en sån grej som skaver lite, som gör att det inte bara blir den där idrottsliga festen.
Hans önskan är att det blir rikare och tryggare länder som arrangerar de olympiska spelen i framtiden.
– Vi som har råd får kanske ta lite ansvar. Vi i Sverige har ju en ansökan 2026 vi skulle kunna skicka in. En ansökan som är jäkligt rimlig. Det vore ett sätt att ta ansvar. Vi skulle kunna göra ett hållbart OS som faktiskt är schysst, både mot oss själva och resten av världen.
När det gäller den sportsliga biten med OS – medaljer, resultat och mål – vet Tommy Eliasson Winter inte riktigt vad han ska tippa. Det är svårt, säger han.
– Just nu vet vi ju inte ens vilka som får starta. Men de som har varit på pallen i en världscup har potential att vinna.
Han nämner två norrbottningar som tänkbara OS-åkare: Kristoffer Jakobsen och Gustav Lundbäck.
– De har chansen att få åka, de har ju framtidskriteriet. Men de måste prestera resultat. Det är viktigt att man har förtjänat sin OS-plats.
När får vi egentligen se en ny Anja Pärson?– Oj, hon är ju liksom historisk. Jag vet inte om det kommer någon sådan åkare igen. Hon var ett monster när det gällde leverans. Men man hoppas ju.
Hon hade något unikt.– Alla har något unikt på den nivån. Men sen kommer man till den där högsta nivån där det finns något unikt i det unika. Man måste förstå hur speciellt det är.
När vi talar om Anja Pärson kommer vi in på Anna Holmlund. Skicrossåkaren som just nu kämpar för att lära sig gå och prata igen efter en svår krasch i italienska Innichen för ett år sedan, då hon drabbades av en svår hjärnskada och hamnade i koma. Tommy Eliasson Winter kallar Anna Holmlund för en sån där ”Anja-typ”.
– Hon är bland det värsta och bästa jag har stött på när det gäller att driva sig själv lite längre. Det är hennes talang. Många talar om Anna som idrottstalang, det tycker jag är fel. Man ska tala om henne som talang på vad som helst.
Han har varit nära vän med Anna Holmlund sedan 2007. De tillhörde länge samma skicrosslandslag och hon har tidigare även bott hemma hos familjen Eliasson Winter i Östersund. När hon kraschade satt han på ett hotell i Stockholm.
– Joar (Båtelson, sportchef i skicrosslandslaget) ringde och berättade att hon hade kraschat. Jag satt i ett viktigt möte och frågade om jag kunde ringa upp sen. Han svarade bara: ”Nej, vet du. Jag tror inte att det är någon bra idé”.
När jag träffade dig tillsammans med Anna Holmlund i Storklinten 2010 kallade du henne för din extradotter. Hur är er relation nu, efter olyckan?– Den är bra. Speciellt. Det är samma, fast annorlunda. Jag är som vanligt med henne, det är mest hennes uttryck som skiljer sig. Hon kan inte göra samma saker, hon kan inte förflytta sig på samma sätt. Men annars är hon samma person i grunden. Vår relation är bra, den är stark.
Samtidigt beskriver han det gångna året som stundtals ”järdigt tufft”.
– Kanske framför allt för mina barn. Astrid (tio år) har ju liksom vuxit upp med Anna. När hon var två och ett halvt år pratade hon om Anna Holmlunds skadade knä på dagis. Hon var alltid oroad för Anna Holmlunds knä (skratt).
Hur har det varit för Astrid det senaste året?– Hon har varit väldigt ledsen under väldigt lång tid. Men nu börjar det lägga sig lite. När vi var där och hälsade på första gången i mars-april blev det bättre. Då fick barnen se att Anna fortsatt är en person som är bra.
Han skrattar när han minns sitt första möte med Anna Holmlund.
– Hon ramlade in där i landslaget och sa att hon vill åka skicross. Hon var jättevalpig och vi var ganska hårda mot henne i början. Vi ville inte ha någon valpunge som var i vägen. Hon fick haka på, men hon fick inte vara i vägen (skratt). Hon blev en maskin direkt och hade kapacitet att jobba stenhårt, att bara hugga i. Men hon var inte särskilt bra i början...
Inte?– Hon var ju dålig på att åka. Förlåt, Anna (skratt). Hon är 1,85 meter lång och hade spelat fotboll. Hon hade svårt i början, kunde inte hoppa. Men det gick ganska fort för henne att lära sig. Plötsligt gick hon från sämst till bäst.
Anna Holmlund vann OS-brons i Sotji och var en av Sveriges bästa skicrossåkare innan olyckan. Nu är hennes liv annorlunda. Dagarna innan julafton tog hon sina första steg efter kraschen. Något som uppmärksammades stort i svenska medier.
Tommy Eliasson Winter är imponerad av Holmlunds resa, men vet att ingenting någonsin kommer att bli som förr.
– Nej, nej, nej. Det är helt uteslutet. Hon kommer aldrig att bli som förr. Därför kan jag ibland tycka att det är en svår bild som målas upp, den blir så romantisk på något sätt. Som att Anna snart skulle vara tillbaka. Många verkar tro att det kommer gå till sig, det kommer det aldrig att göra.
Han fortsätter:
– Däremot kommer hon att leva ett liv fyllt av kvalitet på olika plan, hon kommer kunna göra många och fina saker. Men hon kommer aldrig att kunna vara som hon var förut. Det måste man vara brutalt ärlig med och det tror jag inte alltid kommer fram. Jag är lite orolig för att folk har orimliga förväntningar.
På vilket sätt?– Man kan tycka att det är kul att de (medier) uppmärksammar henne, att de inte låter en sådan person falla i glömska. Men ibland blir det för mycket, det är ingen fin historia det här. Det handlar om ett liv som var på ett sätt den 20 december i fjol och på ett helt annat sätt den 21 december. Och det kommer aldrig mer att bli som den 20:e. Om jag får vara så brysk.