David Visscher slår sig ner på soltrappan utanför Kulturens hus. Som vanligt är han lugn och fokuserad. Han tydlig med att han inte gillar att vara storfavorit till ett nytt guld.
– Det gör mig mest orolig. Det finns alltid en risk med det. Om våra spelare hör det för mycket kan de börja tro på det.
Du låter obekväm.
– Ja, jag tror alla coacher vill slå från underläge. Framför allt handlar det om att ha respekt för sina motståndare. Man behöver hunger för att vinna en final. Tror man att man kan mysa på kommer man sluta tvåa.
Ni var underdogs i fjol.
– Ja. Då handlade det om att gjuta mod i tjejerna. I år vet alla att vi kan vinna men nu gäller det att gå ut och göra jobbet. Det är ett annat mentalt läge nu.
Du har en förmåga att få lag att vinna, berätta om din tränarfilosofi.
– Det är ett lagarbete. Det handlar inte om att huvudcoachen ska säga rätt saker och rita på whiteboardtavlan. Det handlar om att skapa en kultur där man kan prata med varandra, både positivt och negativt. Man ska känna att man tillhör något, det är viktigt för mig, säger Visscher och hälsar på en förbipasserande innan han fortsätter:
– När man går in i strid handlar det om att ha respekt och gilla den man sitter bredvid i omklädningsrummet. Det är bara att titta på Udominate i fjol, de hade inte det och det var därför de torskade mot oss i slutändan.
Samtidigt har det inte varit helt smärtfritt i Luleå Basket under den här säsongen.
– Vi har haft våra upp- och nergångar när det gäller relationer i laget. Spelare har bråkat med varandra, inte fysiskt men muntligt.
Vad handlar bråken om?
– Det tar tid att förstå varandra. Anna (Barthold) ställer höga krav och i början kan det vara svårt att förstå hennes syfte. Men det är inget konstigt. Nu har vi varit sams ganska länge och vi förstår varandra. Risken att vi ska börja bråka på bänken eller i omklädningsrummet känns liten nu.
Hur agerar du när spelare ryker ihop?
– Man kan inte vara polis, men om det blir för mycket försöker jag att prata med bägge parter. Det finns en gräns.
Han fortsätter:
– Det är farligt om man kommer till en nivå då man nästan hatar varandra. Då måste något hända, men jag har nog aldrig haft det så. Alla spelare har inte alltid älskat varandra, men det har funnits en grundrespekt och man har pratat om det och gått vidare. Jag har aldrig haft ett lag där det inte varit bråk.
Visscher menar att konflikter också kan vara utvecklande.
– Jag låter kanske knepig när jag säger att bråka kan förstärka en relation, men så är det om man klarar av det. När man varit gift länge och har fem barn vet man att man kan bli osams, men i morgon kommer solen gå upp. Ett lag är ganska likt.
Är du en bra människokännare?
– Ja, det tror jag. Jag gillar aldrig att säga att jag är jättebra på något, det är inte mitt sätt att vara som person, men jag tror det. Jag tror jag är bra på att se när folk mår dåligt eller bra.
Hur gör du för att få spelarna att må bra?
– När vi utvärderar matcher ger jag beröm och tar upp jobbiga saker. Det får inte bli en häxjakt. Jag tror många coacher fastnar i det negativa. Det är lätt som coach att tappa balansen, antingen är man för positiv eller för negativ. Varken det ena eller andra är bra. Under säsongens gång är det en resa att lära sig vilka som behöver en till klapp på ryggen och vilka som kan ta hårda ord.
Håller du klassiska tal för laget som man ser i amerikanska filmer?
– Ja, ibland behöver man sätta saker i perspektiv, men jag lägger inte hela kvällen på att skriva ett tal. De flesta gångerna kommer det från hjärtat. Dagen efter man blivit utslagen skulle man nästan betala vad som helst för att få en ny chans. Jag brukar göra spelarna medvetna om det under tiden vi fortfarande har chansen att påverka utgången. Jag vet vilka knappar jag behöver trycka på, säger Visscher och tänker tillbaka på den första matchen mot Udominate den här säsongen:
– Innan matchstarten hade vi ett högljutt snack i laget för att vi kände att vi behövde det. Sedan gick vi ut och körde över Udominate. Jag ska inte säga att det var på grund av talet, men det kanske hjälpte. Det var som att hälla tändvätska på en brasa som redan var igång.
Du kan alltså ryta till ordentligt?
– Ja, det kan jag. Men jag har blivit lugnare med åren och jag har lärt mig att välja mina tillfällen. Om jag skulle explodera tio gånger per säsong så skulle spelarna sluta lyssna efter den femte gången. Det ger ingen effekt. Coacher som gapar och skriker hela tiden tappar sitt lag. När jag ska bränna till ska det vara en bra anledning.
Samtidigt är Visscher noga med hur han framför sin kritik.
– Det får aldrig gå över till att peka finger, anklaga eller kalla folk för namn. Det är bara basket vi håller på med. Om man skriker och gapar i någons ansikte tycker jag man borde säga upp sig. Man kan prata om hur man spelar försvar eller vår inställning i returtagningen, men att gå till personangrepp har jag aldrig gjort under hela min karriär. Då hade jag skämts, säger han.
Visscher är tydlig med att skilja på sak och person.
– Jag gillar människor, men jag behöver inte alltid gilla hur de spelar basket. Jag förstår inte tränare som går till personangrepp. Man har hört alla motiveringar som ”Det är elitnivå, ”Spelarna ska klara det” och att ”Man måste ha skinn på näsan”. Nej, det finns ingen bortförklaring till att personangrepp skulle vara okej. Jag gillar att vinna och gör allt i min makt för att vara förberedd, men det är inte värt att skälla ut någon och tro att den ska se till att vinna matchen. Jag är inte beredd att betala det priset.
Visscher återkommer flera gånger till ordet respekt. Hur man är mot varandra. Han växte upp i en familj där hans pappa var både tränare och präst.
I dag har han svårt att sätta ord på sin tro.
– Det svänger faktiskt. Nuförtiden går vi inte till krykan så ofta. Vi pratar om religion hemma men det är mer från skolperspektiv. När jag var på släktträff i USA pratade jag och mina syskon om det, vi skojade och sa att vi hoppas att Gud har förståelse för folk som har småbarn. Ibland på söndagar behöver man sova istället för att vara i kyrkan. Var står jag i min religion? Jag får lämna frågetecken på det.
Du ber alltså inga böner innan match?
– Nej, jag har nog aldrig sagt ”Hej, Gud, låt det här straffkastet gå i”. Jag tror inte Gud skulle bry sig så mycket.
Man ser ofta amerikanska spelare som gör religiösa saker innan match.
– En del är väldigt troende och för andra är det ett spel för galleriet. I vissa delstarter, som Georgia och South Carolina, ska man vara religiös, säger han och forsätter:
– När Katie Frerking skadade sig gick Adrienne (Motley) ner på knä direkt och bad en bön. Det var intressant. I en sån sits tror jag inte man tänker på vad man borde göra utan hon reagerade utifrån sin övertygelse.
– Vad alla tror är deras sak. Det är lätt att det blir tabu att prata om religion. Vi sitter inte i en ring i omklädningsrummet och diskuterar, men ibland på bussen kan det komma upp. Det är en del av livet för många.
Visscher flyttade till Luleå 2001 när han tog över som tränare för Plannja Basket – klubben han tog till fyra SM-guld.
– Jag brukar säga att jag är den bästa ambassadören för Luleå och Norrbotten. Stockholm är en fin stad men jag gillar att komma tillbaka till den här friska luften. När jag var 18 år och växte upp i Florida hade jag ingen aning om att jag skulle bo i Rutvik. Livet kan ta sina vägar och jag trivs jättebra här. Jag känner att familjen Visscher tillhör Luleå, att vi har en plats här.
Är du mer svensk än amerikan nu?
– Det vet jag inte, det är nog en blandning. Jag tänker inte så mycket som en amerikan, tror jag. Jag brukar säga att i USA är det lätt att hamna på gatan och i Sverige får man kämpa för att hamna på gatan.
Utveckla.
– Det är en strid i mig, jag tycker inte det är bra att man får allt serverat. Jag kan bli orolig för ungdomarna i dag som bara glider på istället för att känna att de ska äga sin utveckling. Man förväntar sig att andra ska hjälpa en istället för att man hjälper sig själv. Det snackas om att det är minskade resurser, men jag vet inte om det är mindre nu än för hundra år sedan?
– Samtidigt är jag jättestolt över att bo i Sverige när jag ser assistenter som hjälper handikappade att ta sig ut i samhället. Det finns inte i USA. Här går skattpengar till folk som behöver hjälp och jag gillar att bo i ett sånt samhälle.
Att återvända hem till USA finns inte på kartan för honom.
– Nej, jag skulle inte vilja bo i USA. Har man pengar har man det jättebra, men är man handikappad, har inlärningssvårigheter eller andra problem så är man ensam. Jag gillar tanken i Sverige att vi ska ta hand om varandra, det är så jag ser på laget också.
Visscher är kritisk till USA:s nuvarande president Donald Trump som oväntat vann valet mot Hillary Clinton i november.
– Trump känns väldigt, väldigt offside. Jag är verkligen inget fan. Han är långt över gränsen för vad som är okej och jag hoppas att människor börjar fundera över hur de vill ha sitt land, säger Visscher som inte längre röstar i sitt hemland.
– Jag bor inte längre där och ska inte hålla på att påverka. USA har en lång väg att vandra och just nu finns det många sidor av hat. Det kommer alltid finnas en viss procent som inte går att påverka. Det kan vara folk som sitter ute i Oklahoma och säger att de hatar svarta människor helt utan anledning. Det är skrämmande.
– Dessa människor kanske man inte kan komma åt, men den procenten får inte vara för stor.
Hur ser du på framtiden, blir du kvar som tränare i Luleå Basket?
– Jag vill fortsätta att coacha. Så länge allt känns bra för alla stannar jag, säger Visscher som haft en dialog med Luleå Baskets klubbdirektör Christer Sehlin om framtiden.
– Jag har sagt att jag kan coacha ett-två år till men i längden måste klubben ha span på en ersättare. Det finns inte så många coacher i Sverige som klarar av att coacha Luleå Basket – kanske praktiskt – men det ställs mycket krav när det gäller sponsorer, media och fans.
– Om det behövas kan jag coacha tills klubben har hittat en bra ersättare som kan ta klubben vidare. Jag vill inte se en kollaps. Luleå Basket är viktigt för mig även om jag inte kommer vara där för alltid.