Carl Torstensson har kunnat komma tillbaka och spela basket igen.
Vi träffar honom på Hälsans Hus i Luleå där Carl spenderat mängder av timmar de fyra åren på riksbasketgymnasiet (RIG). Träningar och matcher. Möten. Skratt, gråt och glädje. Minnen som kommer finnas med resten av livet.
Om några månader tar Carl Torstensson från Bromma i Stockholm studenten och när vi träffar honom på andra våningen i det stora sportcentret i Luleå vill han berätta om resan han gjort och den långa kampen mot sjukdomen som sög all kraft ur den 208 centimeter långa kroppen.
Men vi vrider tillbaka klockan tre år. Carl Torstensson hade gått nästan ett läsår på RIG i Luleå och sommarlovet närmade sig med stormsteg. Men något hade gnagt ända sedan början på året. De ständiga förkylningarna och smärtan i ryggen som hela tiden gjorde sig påmind.
I slutet av maj gjorde Carl en magnetröntgen och några veckor senare kom chockbeskedet som skulle förändra hans liv: Det handlade om en tumör som låg pressad mot ryggraden.
– Det var en chock. Det första som dyker upp i huvudet när man hör ordet ”cancer” är döden, säger han.
Men det fanns fortfarande hopp om att tumören var godartad men det slogs snabbt i kras under sommaren när Carl och hans familj var i fjällen på semester: Läkarna gav beskedet att tumören var elakartat och det handlade om den ovanliga cancerformen B-COR Sarkom (en form av skelettcancer).
– Mina föräldrar Lars och Ulrika blev förskräckta men jag tänkte egentligen inte så mycket. Jag var ganska ung då och fattade nog inte riktigt allvaret.
I juli 2021 startade Carl en krävande cellgiftsbehandling. En resa som skulle bli den tuffaste han gjort i sitt unga liv där kroppen sakta bröts ned.
– Jag trodde att jag skulle kunna komma tillbaka till Luleå under hösten och gå i skolan som vanligt. Men efter bara två-tre behandlingar förstod jag att det inte skulle funka, jag mådde alldeles för dåligt.
I början av cellgiftsbehandlingen försökte Carl träna basket med sitt gamla lag Blackeberg men för varje dag som gick blev det svårare och svårare.
– Ibland låg jag bara vid sidan av planen och blödde näsblod. Till sist kunde jag knappt gå runt kvarteret, berättar Carl som skötte sina gymnasiestudier i Luleå på distans från föräldrarnas hem Stockholm.
Men bara på halvfart. Mer ork fanns inte.
En bit in i behandlingen togs beslutet att han skulle tvingas genomgå en stor operation. Carl svarade visserligen bra på cellgifterna men ett ingrepp var nödvändigt för att ta bort området vid ryggraden där tumören satt.
– Det blev en chock när läkaren sa att det fanns en risk att jag skulle bli förlamad efter operationen. Jag ville nästan inte leva. Men jag valde sen att ha ett positivt ”mindset”. Några dagar senare frågade jag min mamma om det fanns rullstolsbasket i NBA och om jag kunde komma med i det svenska rullstolslandslaget. Då hade jag vänt mitt mentala fokus, säger Carl och ler åt minnet.
I december 2021 genomfördes en tolv timmar lång operation på Karolinska sjukhuset i Stockholm där hela ursprungsområdet där tumören fanns togs bort, en och en halv kota ersattes av revben och fem kotor stelopererades med fyra stag.
– Jag hade enorma smärtor, kunde inte gå och tvingades använda rollator eller rullstol.
Tre veckor låg Carl inne på sjukhuset och när han återhämtat sig fortsatte behandlingen med både cellgifter och strålning.
Men den 22 april 2022 var Carl Torstensson äntligen färdigbehandlad. Han kunde flytta tillbaka till Luleå och träffa sina klasskamrater. Men den långa behandlingen innebar att han tvingades gå om andra året på gymnasiet.
– Jag har haft tur. Jag fick behandling innan det bildats metastaser och om tumören vuxit runt ryggraden hade det inte gått att operera. Men jag har hela tiden försökt tänka positivt och min familj har aldrig kallat mig sjuk.
Efter fyra år på RIG är Carl Torstensson på väg mot nya mål.
Läkarna sa att Carl aldrig mer skulle kunna spela basket men i dag är han tillbaka på basketplanen och har kunnat spela ett tiotal matcher.
Men...
-- På grund av sjukdomen har jag fått tänka om när det kommer till min basketkarriär. Tidigare hade jag en dröm om att få spela på college, men nu ser jag framför mig att spela för ett lag i Luleå. Sedan får vi se hur saker utvecklar sig. Dessutom har jag en flickvän i Luleå och ser fram emot att stanna här. Det viktigaste är att ta vara på den tid man har. Kan jag ge hopp åt någon annan i min situation genom att berätta blir jag jätteglad.
Är du dig frisk i dag?
– Jag är färdigbehandlad, men det är först om tio år jag kan bli helt friskförklarad och jag kommer hela tiden följas upp av läkare.