Svensk basket har bekymmer. Ja, det låter konstigt, internationellt sett har vi sannolikt aldrig haft bättre spelare – men landslagen presterar inte i paritet med spelarnas standard. Medan länder som Finland och Island tagit stora kliv framåt på herrsidan har Sverige inte kvalificerat sig för ett mästerskap sedan EM 2013. Även om det gått något bättre på damsidan har Sverige inte lyckats få ut allt av spelare som tvillingarna Eldebrink och Amanda Zahui.
Fredrik Joulamo är Sveriges nya landslagschef från och med 1 januari 2018. Det är han som ska styra upp verksamheten, skapa förutsättningar och strategier för att göra Sverige till en starkare basketnation. För tillfället sitter han dock på Hälsans Hus i Luleå. Iförd mjukisbyxor, med snus under läppen och en kaffekopp i näven ser han ut som en karikatyr på en gympalärare.
– Jag vill vara med och påverka så att våra seniorlandslag blir bättre. Framför allt på herrsidan, men jag tycker nog att damerna har underpresterat lite sett till materialet. Det är framför allt de lagen vi ska prata om – men vägen till framgång där går via ungdomslandslagen. Där kommer jag att lägga en stor del av min tid.
Min kollega, NSDs basketexpert Peter Lindvall, hävdar att det som saknas för att basket ska bli riktigt stort i Sverige är en framgång för herrlandslaget. Har han rätt?– Ja, det tror jag. Titta på våra grannar i Finland. De hade ett lyckat herr-EM och vi behöver samma sak. Å andra sidan har jag varit med så länge att jag minns när vi hoppades på annat. ”Får vi bara in en svensk i NBA”, den tiden kom och gick men det var uppenbarligen inte tillräckligt.
En framgång är inte allt.– Jag vet att det finns en viss besvikelse från finska förbundet på att klubbarna inte lyckats samla upp alla som blivit intresserade efter kvartsfinalplatsen på EM. Jag vet att det var samma sak efter friidrotts-VM i Göteborg – klubbarna var inte beredda på anstormningen från kids som kom dit och ville bli Carolina Klüft. Det gäller att infrastrukturen finns på plats.
Varför just herrsidan?– Damerna är redan där, i någon mån, när de gör det bra får de riksmedia. Om herrarna får samma uppmärksamhet har vi två hästar som drar. Sporten behöver tv-tid, vi behöver synas i media – och det är egentligen bara här uppe som vi får den generella uppmärksamheten. Det finns också några lokala undantag med skickliga basketreportrar i Östersund, Södertälje och Umeå.
Vad är det som gjort att framgångarna lyst med sin frånvaro, då?– Vi har en massa får inte-, kan inte- och vill inte-spelare. Där måste vi få till en förändring. Just nu har vi flera spelare som är skadade, idrottsinvalider, som tränat fel eller belastats för hårt under för lång tid. Vi har också spelare vars klubblag tvekar kring att släppa dem till landslagsspel och ett fåtal som av olika anledningar inte vill spela med svenska landslaget.
Idrottsinvalider?– Den, i min värld, kanske mest talangfulla spelare vi haft, Cleo Forsman, kan inte spela basket längre. Jag tror att vi kan hitta orsaker till det om vi tittar på hennes kombinerade klubb- och landslagskarriär. Programmet har inte varit tillräckligt bra.
På vilket sätt?– Det blir en prestationsfas som räcker över hela året, det har aldrig funnits tid för uppbyggnadsträning. I vissa fall har det till och med varit flera prestationsfaser som staplats på varandra. När Cleo var 17 år spelade hon U19-SM, Damligan och U18-landslaget. Jag kan inte säga att det är därför hon inte har något brosk kvar i knäna – men det har ju definitivt inte hjälpt.
De två starkast lysande herrstjärnor som saknats är Jonas Jerebko, Utah Jazz, och Real Madrids Jeffrey Taylor. Jerebko får inte åka, precis som resten av NBA-européerna, men just nu lutar det åt att Jeffrey Taylor i alla fall får tillstånd av sin klubb att delta. Exemplen är dock betydligt fler än de två största svenska stjärnorna.
– Det finns någon form av mörker i det här. Hur hade herrlandslaget sett ut om alla de bästa varit med? Vi vet inte.
Vad tror du?– Hade vi haft med alla de här spelarna tror jag att vi haft långt framskjutna placeringar på damsidan. På herrsidan tror jag att vi varit med i de allra flesta EM. Det är naturligtvis bara spekulationer, men det är svårt att bedöma hur bra svensk landslagsbasket är när man vet hur många som saknats. Visst, ranking och resultat säger en sak, men det är inte hela bilden.
Å andra sidan…– Visst, det är lite fegt att säga ”ja, men”. Och det är mitt jobb att minska antalet spelare som säger vill inte, kan inte, får inte.
Osäkerhetsfaktorn måste bort.– Precis. Först då kan vi bedöma vilken utbildning, vilken erfarenhet, vi ger våra spelare.
Hur kan ni bli bättre?– Kolla på våra grannar. Island har byggt sina framgångar på 82-generationen, med Baeringsson och Sigurdarsson. De är 35 nu, de har drivit Islands utveckling och det finns fördelar med det. Det är ju jättekul för dem att komma hem, träffa alla polare och spela basket.
Den situationen existerar inte i Sveriges herrlandslag.– Nä, om Jonas Jerebko ska komma hem och spela får han gå runt och skaka hand i omklädningsrummet – han känner ju ingen. Pau Gasol kommer hem till sina bästa polare när han spelar med Spanien och det ska vi inte underskatta i en värld där landslagsspelare inte får betalt.
Det gäller att göra det trivsammare att spela med landslaget.– Jag tror det. Visst ligger det ett visst mått av stolthet i att representera Sverige, men jag tror också att vi måste tänka på känslan av att spela med polarna. Det är också en drivkraft, min känsla är att den säkert drivit damlandslaget de senaste åren.
Vårt östra broderland har som uttalad strategi att mer eller mindre skämma bort sina landslagsspelare. Finska stjärnor som Petteri Koponen och Lauri Markkanen har de bästa förutsättningarna kring resor och boende samt staben runt landslaget. Så vill Joulamo också jobba – men slänger samtidigt in en brasklapp.
– Allt ska vara optimalt. Det underlättar, naturligtvis, det gäller att visa spelarna att vi gör vad vi kan. Sen har inte vi samma resurser som Finland, de pumpar nämligen in nästan alla pengar i herrarna. Vi kör ju fifty/fifty och det är vi stolta över – men det blir ändå lite skillnad. Fast vi ska få upp nivåerna på både herr- och damsidan.
De senaste tre åren har Fredrik Joulamo, vid sidan av sitt ordinarie jobb, varit assisterande förbundskapten till Vedran Bosnic. Det finns en debatt kring huruvida Bosnic är rätt man att leda landslaget, om hans strikta basketfilosofi är rätt väg framåt.
Med Joulamo på posten som landslagschef torde den diskussionen vara över, eller åtminstone fruktlös – Bosnic är hans gubbe.
– Jag tycker att hans resultat som spelarutvecklare är ännu bättre än hans resultat som coach för Södertälje. Jag följer också debatten, jag ser att folk tycker att det är gammeldags basket, men jag tror inte att det finns någon coach som vill vara gammeldags.
Utan..?– Man har det spel man har utifrån det material man har. Visst, i någon mån kan du påverka ett klubblag, men urvalet i ett landslag är ju väldigt begränsat. I somras fick vi med Markus Eriksson och Victor Gaddefors, då spelade vi annorlunda. I VM-kvalet kommer det att synas ännu mer.
Varför?– Nu har vi kapacitet att spela lite annorlunda, det kommer inte att gå från natt till dag men vi kommer att spela snabbare än tidigare. Även om han kanske inte framstår som sån kan jag gå i god för att Vedran är en människa som tar intryck av sin omvärld. I min värld är han den bäste vi haft.