Mörka nätterna bakom SM-gulden: "Då pallar inte kroppen längre"

Sex finaler och tre SM-guld på 18 år får summera Peter Öqvists karriär som nu verkar vara över. Åtminstone för stunden.

– Som det känns nu är jag klar. Man ska aldrig säga aldrig, vem vet vad som händer i framtiden. Men jag känner mig klar.

Peter Öqvist skrattar förvisso till när han säger att 20 år av att må pyton får räcka. Det är ingen tvekan om att det är med glimten i ögat han säger det.

Men det har funnits en baksida av att jobba med sin stora passion. Det kan helt enkelt bli för mycket.

Peter Öqvist ska återkomma till det i den här intervjun. Men först till det som ligger bakom stressen:

Passionen.

Drivet.

Jakten på framgång.

Peter Öqvist har levt basket i 18 år.

Foto: Herman Öberg

Peter Öqvist har levt basket i 18 raka säsonger. Tränat på dagarna. Scoutat amerikaner på kvällarna. Grubblat över nästa match på nätterna.

Nu är allt det över.

– Det är inspirerande och skrämmande på samma gång. Jag har haft förmånen att jobba med något jag har passion för under en lång tid, säger 47-åringen från Luleå.

Vad kommer du vara stolt över?

– Mina kollegor hette Kelly Grant, Wally Smith, Charles Barton och Jay Anderson i början. Det var fler amerikanska coacher. Men i och med att Sundsvall gav en ung svensk (mig) chansen och det blev en bra resa så hoppas jag att jag har varit en del i att kollegorna i dag heter Jocke, Mikko, Henrik och Adnan – att vi under de här åren har kunnat bygga en svensk yrkeskår helt enkelt. Det är en tung grej, säger Öqvist och fortsätter:

– Sex finaler på 18 år, tre mästerskap, ett cupguld och fina år på Island där vi byggde upp det landslagsprogrammet är också något. Jag kommer aldrig vara nöjd, jag hade velat ha guldet 2018 och så vidare. Men med mer distans än jag har nu tror jag att jag kommer vara stolt över karriären.

Du har inte tillräcklig distans till 2018 än?

– Jag tycker att vi borde ha vunnit match 6 där nere i Norrköping. Vissa sådana saker kommer väl följa med en. Vi avslutade tredje perioden riktigt klent. Rozzell behövde vila, de fick några turnovers och "boom" så var Norrköping med i matchen helt plötsligt.

Den sedvanliga guldmålningen av Norrbottens Medias sportredaktion. Importerna Brandon Rozzell och Yannick Anzuluni tillsammans med guldcoachen Peter Öqvist (mitten).

Foto: Petra Älvstrand

Det slutade med att Norrköping vann guldet. Men säsongen innan fick ju Peter Öqvist lyfta bucklan med Luleå. Hans tredje guld efter två titlar med Sundsvall Dragons.

Brandon Rozzell, som är den första spelaren han nämner när han ska prata om stora spelare han har fått träna genom åren, var den stora stjärnan som ledde Öqvists lag på planen – hela vägen till mästerskapet.

Hur högt rangordnar du guldet i Luleå?

– Jättehögt. Det var skönt att få plocka hem det till stan. Alla gulden är speciella, men 2017 var för hemstaden och det kändes riktigt, riktigt bra.

Är ett guld tillräckligt på nio säsonger?

– Nej, 2018 borde vi ha tagit. 2020 var svenska cupen det enda vi kunde tävla om och det vann vi (säsongen avbröts på grund av pandemin).

Vad ångrar du?

– Oj, det blir en lång lista. Men det gäller också att ha förståelse för att det är ett komplext yrke med en massa beslut som ska fattas på kort tid. Vid något tillfälle när (Lars) Lagerbäck hade klivit av fotbollslandslaget sa han att han hade gjort ett misstag på tio år. Då tänkte jag bara att jag själv gjorde tio misstag på träningen i eftermiddags. Det är en massa saker jag hade velat göra annorlunda, men den sunda analysen är att man gjorde misstag under åren man vann guld också, säger Peter Öqvist.

"Man har ju haft förmånen att vara livsstilsarbetare."

Foto: Herman Öberg

Varför känns det som att det är över nu?

– För att jag har gjort det kontinuerligt under så långt tid. Jag känner mig klar med just den delen av det yrket. Sen kommer jag fortsätta coacha ungdomar, men just SBL Herr känner jag mig klar med.

Om förbundet ringer då – förbundskapten?

– Det tror jag inte är aktuellt.

Har det varit nära någon gång?

– Det tror jag. Det svarar väl förbundet bäst på, men jag tror säkert att det var nära när Vedran Bosnic tillsattes och när Hugo Lopez fick jobbet.

Vad kommer du sakna?

– Spelarna och relationen med dem. Alla i föreningen som man har varit med i nio år. Det är alla relationer som jag kommer sakna, men det gäller ju också att förstå att de kommer finnas kvar. Jag får väl svänga förbi och säga hej.

Peter Öqvist, BC Luleå

Foto: Petra Älvstrand

Hur frustrerande har senaste säsongerna varit – när ni inte haft nog bra trupp för att vinna?

– När man är i det så är det ju ens absoluta uppgift att vara helt övertygad om att man kan vinna, annars går det ju inte.

2018 kände du att ni kunde vinna – men det kan du knappast ha trott i slutet av den här säsongen?

– 2017/18 kunde vi behålla en kontinuitet, behöll importerna och det var inget snack om att vi inte skulle vara bra. I år var det väldigt mycket en resa att göra Jonatan Arvidsson och Denzel George bättre och bättre. Importerna behövde spela ihop sig. Samir Ali var tillbaka och växte också. Men i konkurrens med övriga jättefina satsningar räckte det inte. Men visst, när du tittar på hur Norrköping såg ut den här säsongen så var de bättre. Nu hoppas jag bara att föreningen kan bygga vidare på förra säsongen på ett bra sätt, säger Gladanprodukten.

Hur länge har du känt att det här har varit på gång, att du ska sluta som tränare?

– Vi pratade innan det här året och sa att vi kör den här säsongen. Sen har jag och Håkan under säsongen pratat internt om att växla roller. Men bedömningen var ändå att bäst för resultatet var att gnugga på säsongen ut.

Du var öppen för att bli assisterande till Håkan Larsson?

– Ja, vi pratade om det. Allt handlar ju bara om resultat. Vilken är effektivaste vägen till resultat? Och inte fanns det någon prestige hos mig under det här sista året. Under den här resan har jag blivit medveten om att det här var sista säsongen.

Har du fått ut ditt allt den säsongen, då?

– Ja. Jag har gett precis allt jag har kunnat. Det finns inget sparat och så är jag ju alltid. Jag har lagt ner timmarna och ambitionen. Det finns ingenting sparat.

Peter Öqvist

Foto: Herman Öberg

Att ge allt.

Precis allt.

Det är något som Peter Öqvist har personifierat. Det euforiska vrålet efter ett viktigt spel. Fingerrörelsen när taktiken ska ut på golvet. Det furiösa dubbelstampet i golvet med de bruna skinnskorna vid ett dåligt domslut. När kavajen slits av i med- eller motgång. Känslorna som väller ut i katakomberna efter en match.

Passionen är utan tvekan där. Men passionen har också baksidor.

Ibland, under vissa perioder ofta, har han haft svårt att sova.

– Det är stressrelaterat. Hjärnan går på högvarv i olika omgångar. Det har varit en del sömnlösa nätter.

Hur har det varit?

– Det är tufft. Man lär sig, människan är ju fantastisk på att lära sig hantera saker. Innan jag hade lärt mig att hantera det kunde det vara någon tuff dag när jag dagen efter en insomnia redan vid lunch började oroa mig för om jag skulle kunna somna den kvällen.

Och ibland kunde de sömnlösa nätterna avlösa varandra.

– Det kan vara två timmar en natt. Skit också, jag grejade inte att sova i natt. Men då jobbar man på, för man måste ju vara engagerad på träningen där du har en uppgift att sköta. Lyckas du sen komma hem, städa undan och somna så är det ju okej. Då var det bara en dag. Men om du kommer hem och inte lyckas somna så blir det ju ytterligare en dag. Ibland så kunde det vara fyra dagar och den femte dagen klappar man bara ihop. Då pallar inte kroppen längre.

Att meditera har varit ett sätt att tackla de värsta nätterna.

– Meditation låter som att jag sitter uppe på en kulle i skräddarställning med rökelser. Men det jag gör är att ta bort skärmar, tar bort saker som triggar hjärnan att gå upp i varv. Jag kan inte ligga och tänka på spel, dåliga försvarsroteringar och bli lite småförbannad över det. Då är det ju kört.

Vad är det du tänker på när du inte kan somna?

– Jobbet. Både kortsiktig och långsiktig strategi. Det där var inte bra i förra matchen, varför hamnade vi här? Varför en underprestation? Varför fallerade den här spelaren? Vad gjorde jag för taktiskt beslut? Vilket förändringsarbete ska vi göra? Hur ska vi göra det över tid? Vem lyfter vi? Hur förändrar vi träning? Vad kan vi få för resultat av det? Det är många tankar.

Saker du älskar att fundera på, gissar jag? Fast kanske inte just då.

– Det finns en balans när det är positivt och negativt med passion. Det gäller att ligga på den positiva sidan.

Hur är det nu?

– Jättebra. Det är därför jag också pratar om att stänga coachboken. Jag skulle vilja säga att insomnian är borta nu.

Lars Mosesson, Håkan Larsson och den då nypresenterade tränaren Peter Öqvist.

Foto: Linda Wikström

Nu blir Håkan Larsson huvudtränare, med Jim Enbom och Brice Massamba i staben. Vad säger du?

– Jag gillar den trion. Två av dem har jag växt upp med och en har jag fått förmånen att coacha. Det ska bli kul att följa.

Och angående att Håkan Larsson går från assisterande till huvudtränare tror han att skillnaden inte blir så stor.

– Vårt samarbete har varit balanserat genom året. Jag tror inte att det blir någon jättedramatisk förändring. Jag tror att det kommer bli bra.

Vad har varit mest tillfredställande som tränare?

– De lyckliga stunderna. Atomsfären på spelarbussen efter en bra bortavinst. Hela stan efter mästerskapen, det är där man känner hur viktig idrotten är när man ser hur glad en stad blir efter mästerskapsvinster. Både här i Luleå och i Sundsvall där 10 000 släpade sig ner till torget. Ibland i en grundserielunk känner man inte alltid av lika många som bryr sig, men när man lyckas är det något alldeles unikt att få vara en del av det.

Och vad ska du göra nu?

– Jag är sjukt öppen både för ett vanligt jobb där företagare i stan känner att jag kan göra nytta och jag sonderar vilka möjligheter som finns för att göra nytta med min idrottsbakgrund och mitt nätverk. Jag brukar inte ha problem att hålla mig aktiverad, men nu gäller det att hitta nästa passion och nästa anställning.