Det har gått nästan en vecka sedan Luleå Baskets spelare torkade silvertårarna i Täljehallen efter den tunga finalförlusten mot Södertälje.
Livet har återgått till det normala och utvärderingssamtalen med klubbens ledarstab har precis dragit igång. En tydlig avslutning av säsongen men också en smygstart inför den nya som väntar om några månader.
– Jag har suttit ned och pratat med Robin Sandberg. Vi har sagt att vi ska snacka igen om en-två veckor, säger stjärnforwarden Josefin Vesterberg, 30.
Men hur hennes framtid i klubben kommer se ut är för första gången i den långa karriären oklart. Fortsätta spela eller lägga av? Det är frågorna hon brottas med.
Ingen vet. Inte ens Vesterberg själv.
– Förut har det varit självklart att spela vidare men för första gången i min karriär är det inte så, säger hon.
Jasså?
– Alltså, jag har varit med länge och det sliter på kroppen. Det finns ett liv efter basketen och jag vill gärna kunna gå normalt efter karriären, säger Vesterberg och berättar att kroppen tagit massor av stryk under det långa slutspelet där flera småskador stört.
Foten stukades två gånger, knäet fick sig en rejäl smäll och ryggen har värkt mer än vanligt.
– Jag har kunnat spela på och det har funkat helt okej. Men det har varit tufft med kort tid mellan matcherna, mycket resor och fysiskt spel. Det sliter och jag har fått en del smällar.
Josefin Vesterberg har nu bestämt sig för att ta lite extra tid för att reflektera över sin framtid och komma fram till ett beslut.
– Jag behöver andas lite, säsongen tog slut alldeles nyss.
I procent: Hur stor risk är det att du lägger av? Att det här faktiskt var din sista säsong.
– Det vet jag faktiskt inte.
Men det finns ett par saker som talar för att 30-åringen ändå gör en sista satsning efter mer än ett decennium på den högsta svenska nivån.
– Jag är envis och en vinnarskalle precis som alla elitidrottare. Det skulle inte känna bra att sluta med ett silver. Sedan har jag aldrig spelat med ett lag som har en sådan mental styrka. Vi har var med om så mycket den här säsongen – skador och allt som hänt. Men vi har rest oss varje gång och bara kört vidare, säger Vesterberg.
Och ändå var ni så nära...
– Ja, vi var där i varje finalmatch. Jag snackade med Allis (Nyström) efter finalerna och sa till henne att "du hade behövts". Men så är det ibland och inte mycket att göra åt.