Anton Sandström valde att plocka upp en trumma och stötta BC Luleå från läktarplats när pandemin begränsade publikkapaciteten. På egen hand driver nu den unge eldsjälen på laget med sina ramsor och sitt trummande.
Om du har sett en tv-sändning eller restaurangdelen av lagets hemmamatcher, då har du garanterat lagt märke till den hyllade nioåringen. Han tar i allt vad han kan med sina ramsor och sitt trummande.
I VIP-rummet, inför BC Luleås match mot Fryshuset, berättar han hur det är att vara en "enmansklack."
– Det är häftigt ändå att nästan ha en hel arena för sig själv. Att stå där helt själv, det är en konstig känsla men jag gillar det. Jag önskar bara att det skulle vara lite högre ljud i arenan, säger Anton Sandström.
Det är modigt att köra på som du gör, helt själv.
– Nog var jag lite nervös första gången men nu känner jag mig helt lugn. Jag är inte den som brukar vara feg i vanliga fall, så det är inget märkvärdigt för mig.
Det är ingen överdrift att han känner sig bekväm och hemma i Luleå Energi Arena. Trots att han är väldigt ung, har han hunnit bli något av en profil inom Luleåbasketen.
Pappa Per jobbar på marknadssidan för BC Luleå. Han berättar att sonen Anton gjorde sitt första besök i Pontushallen när han var två veckor gammal. Sedan dess har han följt laget i alla väder och nu i den nya arenan, som blivit något av Antons "vardagsrum", som han själv kallar det. I sekretariatet sitter dessutom mamma Jenny.
– Det har varit jätteroligt, jag har verkligen fått lära mig mycket av basketen, inte minst hur spelet fungerar.
– Jag skulle nog säga att jag är lagets störste supporter.
Har du någon favoritspelare?
– Jag har faktiskt tre stycken: Adam Rönnqvist, Stephen Curry och LeBron James.
Stark trio. Varför just Adam?
– Han är bra på att skjuta treor och dribbla, det är ju en viktig grej i basket att kunna behandla bollen på det sättet han gör. Jag gillar honom.
Adam Rönnqvist har till och med fått en egen ramsa.
– De flesta ramsor kommer jag ihåg från de klacken körde förra säsongen. Men jag har kommit på två nya sedan sist. En är "Rönnqvist går på vatten", sen i tredje perioden brukar jag skrika: "Andra sidan är ni klara?" till de som sitter i restaurangen.
Annars är det ofta "Lets go, Luleå!" eller "Defence!", ackompanjerat av ett frenetiskt bankande som numera ekar över hela arenan när Anton kör igång.
Den som sett laget spela på plats tidigare säsonger känner nog igen honom från BC Luleås line up, där har han sprungit ut med spelarna under ett antal år.
Men i år kan han inte göra det då han vill undvika onödig kontakt med spelarna i coronatider.
– Tråkigt att jag inte kan göra det nu, men jag siktar på nästa år istället.
Det är därför han plockat upp trumman till denna säsong.
– Vår kommunikatör (Max Wiik) skulle ta in en klack nu när det bara var åtta personer som får se matcherna, men han hittade inga. Då sa jag: "Kan inte jag vara med?", det var så det började. Sen har det tydligen gått jättebra efter det.
Minst sagt. Efter den första matchen som enmansklack har han överösts med kärlek och beröm från alla håll och kanter. Sedan har det bara fortsatt. Han får både hemmalaget och bortalagen att dra på smilbanden under matcherna. Men det stannar inte där, han har även hyllats av basketintresserade på sociala medier. Men även under en av tv-sändningarna.
– När vi mötte Umeå kallade kommentatorn mig för "trumslagarpojken". Under matchen visste jag inte att det var så många som tyckte om det jag gjorde och att han hade lyft fram mig men det var kul att få höra det sen.
I matchen mot Norrköping var det tydligt att motståndarlaget fick sig något av en chock när de psykades av Anton under straffkasten. "MISSA! MISSA! MISSA!" skrek nioåringen samtidigt som han trummade för allt han var värd.
– Ja, jag fick ont i halsen förra gången (mot Norrköping) men det kanske inte är så konstigt, jag skrek ganska mycket (skratt).
Efter första matchen hyllade och bugade spelarna inför "trumslagarpojken."
– De sjöng "Åååh Anton ååååh Anton".
Känner du att du hjälper laget?
– Lite kanske, jag hjälpte dem nog när vi vann mot Umeå. Men sen när de har förlorat, då har det inte känts som att jag hjälpt dem särskilt mycket.
Till matchen mot Fryshuset testade han en ny taktik, att byta plats på trumman efter halva matchens gång. Allt för att kunna störa bortalaget och som det fungerade. Gästerna satte bara hälften av sina straffkast.
– Ja, de missade många straffkast idag. Jag tror att det är tufft att skjuta när Anton står där mitt framför dem och trummar och låter som han gör. Det är nog inte lätt, säger Adam Rönnqvist och fortsätter:
– Han är den viktigaste publiken vi har i år. Anton gör ett jättejobb och bär oss i försvaret, bidrar med energi och kämpaglöd.
Du har fått en egen ramsa i "Rönnqvist går på vatten."
– Jaså? Det låter som en bra ramsa, påhittigt, säger Rönnqvist och ler.
Att stå och trumma non-stop under hela matcher har sitt pris. Anton berättar att lagledaren Eduardo Carrazana tejpar hans händer och använda handskar.
– Jag får massa skavsår, säger Anton Sandström och visar upp röda märken på båda händerna.
– Nu måste jag gå ner och tejpa händerna.
Innan han försvinner ner till omklädningsrummet för att förbereda sig inför match berättar Anton att han hoppas att fler supportrar ska börja trumma.
Har du något tips till den som funderar på att börja trumma på matcherna?
– Våga göra det och banka hårt, allt du har!