Luleå Basket är i final – igen.
Nu kan kaptenen Anna Barthold och Allis Nyström vinna sitt och klubbens femte raka SM-guld.
Duon kom samtidigt till klubben inför säsongen 2011/2012 – silversäsongen.
Vad minns ni av det?
– Det var första året. Jag skrev på för Luleå för att vinna guld. Det kände jag ganska direkt att jag ville komma tillbaka och vinna. Missförstå mig rätt – utan motgångar blir man inte bättre. Man lär sig väldigt mycket, både mentalt och personligt, säger Barthold när Sporten träffar duon i Luleå Energi arena veckan före finalserien.
I kvartsfinalen förlorade laget oväntat på bortaplan – och tvingades spela en tredje och avgörande match hemma.
– Att vi förlorade mot Mark tror jag kan ha varit ganska bra för att få ett uppvaknande. Vi måste spela bra i 40 minuter, vi kan inte slappna av och tro att vi är svenska mästarinnor – för då har man förlorat direkt. Jag tycker att jag är bra som lagkapten på att plocka bort det och säga till skarpt att det här inte är okej. Jag är hellre ärlig än att man ska sitta hemma i maj och "tänk om jag hade sagt det där – då hade vi vunnit SM-guld".
Är hon hård?
– Ja, på ett bra sätt. Du är jäkligt bra som lagkapten, säger Nyström.
– Tack, Allis!
– Nu har man fått en sådan jäkla bra bild av hur en lagkapten ska vara och jag tror inte så många kan slå det, fortsätter Nyström.
Vad gör Barthold till en bra lagkapten?
– Hon är tydlig, rak på sak och inte rädd för att säga vad hon tycker. Jag kan vara en sådan som slingrar undan lite.
– Lindar in det i bomull, flikar Barthold in.
– Ja, precis. Även fast du vet att det kan vara tufft att säga det, så gör du det.
Barthold:
– Fast det är inte så att jag står och skriker och gormar. Vi har ofta lagmöten inför slutspel där man ska förbereda laget på slutspel. Då märker man ganska snabbt vilka som är redo att göra det som krävs och vilka som tittar åt ett annat håll och funderar på annat. Det gäller att få med sig alla.
Nyström:
– Det är du väldigt bra på – att få ihop gruppen.
Barthold:
– Ja, det tror jag också. Men det kan vara jobbigt.
Har det skurit sig någon gång?
– Ja, det är klart. I lag finns det alltid många åsikter och som lagkapten försöker jag få ett lag att må bra och jobba mot ett fokuserat mål och då krävs ärlighet – vilket alla kanske inte är bekväma med. Ibland är det svårt att få höra sanningen och titta sig själv i spegeln. Samtidigt tror jag att många uppskattar ärligheten eftersom jag försöker hjälpa spelaren att bli bättre, säger Barthold.
– Just för stunden kanske det kan vara tufft för vissa när du är ärlig, men sen om ni pratar om det efteråt kan det bli bättre, säger Nyström.
Vad gör ni på fritiden?
– Jag brukar passa på att träffa kompisar, som inte är basketintresserade. Det kan vara ganska skönt också, så att det inte bara blir basket, basket och basket, säger Nyström.
– Allis har ju ändå sin familj och vänner här. Generellt kan det vara ganska ensamt att vara heltidsproffs. Jag har alltid försökt vara i bra städer där jag har ett socialt liv utöver basketen så att man mår bra mentalt också. När jag kom ny till Madrid hade jag inte något socialt liv på en gång, det är ett nytt lag, ny stad, nytt språk. Men det ändras ganska snabbt ju mer man kommer in i det. När man kliver utanför sin “comfort zon” lär man sig väldigt mycket och växer mycket som person. Jag älskar att resa och har alltid velat vara i större städer där man kan få ett kulturellt utbyte och kan utforska städerna. Jag älskar storstäder – det är därför jag valde Luleå, säger Barthold och fortsätter:
– Jag skojade bara, om ni inte förstod det. Men det har alltid varit viktigt, att ha någonting utanför basketen.
Anna Barthold har parallellt med basketen gått en Fiba-utbildning – som avslutas i augusti.
– Jag har haft så mycket det här året så jag får knappt tiden att räcka till. Det är tre utbildningar parallellt. Den största delen är magisterexamen, en andra utbildning inom själva Fiba och hur man jobbar exempelvis på ett basket-EM och sista delen heter TASS (talented athlete support system). Det handlar om hur man tar hand om idrottstalanger och man är en mentor för spelare som till exempel ska ut och spela i Europa. En unik utbildning med tre akademiska examensbevis, det är det bästa tänkbara när man förstår att karriären håller på att ta slut. Jag kommer inte spela tills jag är 52 år.
Nyström flikar in:
– Men 40.
– Av 80 är halva gruppen fortfarande aktiva och resten har lagt av. Man hör att det har gått bra, "jag har slutat spela basket men det finns ett annat liv efteråt". Det ska bli kul att jobba med något annat, men fortfarande vara kvar inom basketen.
Det låter som en bred utbildning, vad har du för inriktning?
– Den är jättebred. Men jag tänker inte avslöja min inriktning.
Känner du oro inför att lägga av?
– Det är klart att det kommer bli en stor omställning. Man tränar stenhårt i åtta månader och sen när säsongen är slut vilar man, börjar träna igen och sedan drar försäsongen igång. Jag tror inte att jag kommer sakna den stenhårda träningen och att ha ont i kroppen när man vaknar på morgonen. Däremot kommer jag sakna gemenskapen, vännerna och resorna. Men eftersom jag vill jobba med basket så tror jag att jag kommer ha väldigt mycket kvar. Jag har ingen panik att "herregud, nu kommer det ta slut".
2014 vann Luleå Basket klubbens första SM-guld.
– Då var jag också skadad. Det var då jag var så himla svettig – fast jag inte ens hade spelat, säger Nyström.
– Det är det jag kommer ihåg, slutsignalen. Allis kommer helt blöt och svettig och kramar mig. Men det var så varmt där inne.
Nyström:
– Ja, det var riktigt varmt. När man gick ut i halvtid och kom in igen var det som att gå in i en vägg. En bastu, det var så sjukt varmt.
På matchen annonserades det ut att publiksiffran var 3 000 personer.
– Knappast, säger Nyström snabbt och fortsätter:
– Det var häftigt. Det var speciellt det guldet, även om jag inte var med i slutet. Sen var det häftigt allt runt om, med klacken som kom.
Barthold:
– Jag gick alltid genom hallen när jag skulle till omklädningsrummet. Jag kom in en och en halv timme innan det skulle börja och det var fullt på kortsidorna. När jag kom ut på planen började alla jubla och klappa händerna. Jag kollade på Jens (Tillman, före detta tränare) som satt på bänken och han bara "ja, jag vet inte". Det var också sjukt.
Luleå Basket har vunnit samtliga guld efter en seger på hemmaplan.
– Det var väl det galnaste året, säger Nyström.
– Hemmapubliken har alltid varit sjätte spelaren. Om man tar förra guldet, då låg vi också under i final fyra. De leder och vi är tvåa på bollen – men då står det 55–55 med 5.55 minuter kvar. Publiken är som galna och det gör stor skillnad. Jag tror att det är en stor del i det. Det är mentalt jobbigt för motståndarna att höra den här ljudvågen vid varje poäng vi gör. Visslandet när man skjuter straffar – det är aldrig kul, det vet man ju själv.
Allis Nyström spelar i nummer elva – Barthold med nummer tolv.
– Jag gillar egentligen inte mitt nummer. Men nu har jag haft det alla år här. Jag har alltid gillat 13 men det var upptaget första året, säger Nyström.
– Du kanske får byta när du åker utomlands, säger Barthold.
När blir det?
– Jag vet inte, det är klart jag har som mål att ta mig utomlands men när det blir – det får vi se. Här är det jättebra basketmässigt. Men jag är härifrån och jag har aldrig testat något annat. Jag tror att jag skulle växa mycket som person av att spela utomlands och lämna min trygghetszon. Är det något kan man alltid gå hem till mamma – allt är liksom serverat.
Barthold har själv en mängd år som spelare utomlands.
Bland annat Brasilien och Spanien.
– Det handlar väl om att det ska kännas rätt. Det är ganska tufft i början med nytt språk och att man inte känner någon. Jag brukar säga det att våra importer har det väldigt bra, ibland tror jag inte de förstår hur bra. Utomlands har många spelare fått lämna för att de inte har presterat på en gång. Där är det mer en business.
– Luleå kommer ju alltid finnas kvar, säger Nyström.
Barthold spelade med Saint Peter's College åren 1999–2003.
– Mamma sa det till mig när jag fick erbjudande från college, att Sundsvall alltid finns kvar. Och då hade vi inga mobiltelefoner som man har idag på samma sätt. Jag gick omkring på Manhattan med en kartbok från en reseguide. Jag bodde ju i New York under terrordådet 11 september. Paniken att ringa hem – inga mobiler fungerade eftersom masten på ett av tornen påverkade näten.
Två flygplan kraschade in i World Trade Center i New York den 11 september 2001 – attacken tog livet av nästan 2 800 personer.
– Vi hade föreläsning. Vi kom ut ur föreläsningssalen och utanför byggnaden var det någon som sa att det hade flugit in ett plan i ett av tornen. Skolan ligger på andra sidan Hudsonfloden, parallellt med twin towers. Vi var så nära attacken och det såg i princip ut som två skorstenar. Jag gick och hämtade min kamera i lägenheten, då hade man ingen kamera i telefonen, och när jag kom tillbaka efter tio minuter hade det första tornet rasat. Vi stod kvar och såg när det andra rasade. Jag minns att det var en massa sirener och folk som skrek, men när det andra tornet rasade blev det knäpptyst och det kändes som att det föll i slow motion, säger Barthold.
Hur var det att vara kvar där efter det?
– Det var jobbigt, sorgligt och jättekonstigt. Mamma och pappa var jätteoroliga.
Ville de att du skulle komma hem?
– Nej, de sa aldrig det. Men jag tror att pappa ville det. Den eftermiddagen skulle baseboll-laget åka dit och hjälpa till med att städa upp. Vi i basketlaget sa att "ja, vi följer med", men vår tränare sa att vi skulle stanna. Baseboll-laget åkte i alla fall in. Det var en kille där, Ryan hette han, som var lite av skolans cooling. Jag träffade honom när de kom tillbaka. Han sa att jag skulle vara glad för att vi inte åkte dit. Han sa att det var som ett gult snötäckte med pulveriserat damm och att det fanns kroppsdelar överallt. Det var så vidrigt och hemskt. Jag är glad att jag slapp det, säger Barthold och fortsätter:
– Vi gav blod den veckan och min blodgrupp efterfrågades eftersom jag kan ge till alla. Ingenting var viktigt, skolan stängde i princip ned och vi hade ingen träning. Efteråt var vi på många begravningar med laget och det var jobbigt. Det var en tung tid för hela universitet eftersom skolan hade samarbete med många företag i World Trade Center. Jag kommer ihåg att det var många i basketlaget som inte ville flyga efter attacken så vi fick ha flyggenomgångar för att övervinna rädslan. Jag tänkte inte en enda gång att jag skulle åka hem – men man lärde sig att inte ta saker för givet.
Har det påverkat dig efteråt?
– Just då hade jag ganska mycket drömmar där jag stod och tittade på New Yorks skyline – och det var som att alla byggnader rasade. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så skönt att åka hem till Sverige sen på sommaren.