Sporthallen i Sundsvall i januari 2008. Luleåkillen Peter Öqvist är en relativt ung coach i Sundsvall Dragons och han är på väg in i ett äventyr han aldrig kommer att glömma.
Men Öqvist är också lite nervös. Varje gång det kommer en ny spelare brukar han sätta sig och ta ett individuellt snack med killen.
Å ena sidan: Den nye spelaren ska bara spela en match. Å andra sidan: Den nye spelaren är NBA-legendaren Scottie Pippen.
– Det är lite roligt. Det behövdes inte sägas att jag var i den åldern att jag hade sett honom vinna titlarna och OS-gulden när jag växte upp, säger Öqvist och fortsätter:
– Jag sätter mig med Scottie och det tjocka kontraktet och säger ”välkommen”. Det är ju svårt. Hur fan gör man det här?, tänkte jag. Scottie tittade bara på mig. Han tog den här skillnaden mellan en ung svensk coach och alla hans titlar… Då öppnar han med: ”Coach, hur vill du använda mig?”.
– På en gång. Genom den meningen hade han lyckats skapa en vettig hierarki i det här. ”Hur vill du använda mig de här dagarna?” och sen kunde vi börja jobba.
Pippen, den till synes alltid tillbakadragne och ödmjuke spelaren i Chicago Bulls klassiska lag, hade visat sig vara samma person i Sundsvall.
– Han ville vara spelare igen under några dagar. Han hade kunnat sätta sig ned och säga. ”Lyssna, det är så här det här kommer att gå till”.
Dokumentärserien ”The Last Dance” har tagit den actiontörstande idrottsvärlden med storm de senaste veckorna.
Genom unika bilder får vi följa Chicago Bulls stormiga väg mot den sista titeln under Michael Jordan-eran. Jordan, Pippen, Dennis Rodman och Phil Jackson berättar öppenhjärtigt om säsongen och sina karriärer.
– Det här var laget man växte upp med. När man satt och såg på Tipsextra så fastnade jag aldrig för något speciellt engelskt lag i fotboll som många runt om en gjorde. Utan jag fastnade för det där gänget, säger Öqvist.
Vad känner du när du ser serien?
– Det är jättehäftigt. Det är många minnen. Man kommer ihåg massor av de här momenten. Sen får man repeterat historierna man har fått av Johnny Bach (assisterande coachen) och Pippen. Och så får man höra nya.
När Scottie Pippen anlände till Sundsvall i januari 2008 var det nästan fyra år sedan han hade avslutat spelarkarriären.
– Han var 42 år och hade gått igenom ett gäng operationer. Det var inget fel på musklerna utan det var axlar och knän som var ganska slut. Han hade ett visst antal träningar som stod i det tjocka kontraktet att han skulle göra. Men det där var bara en pappersprodukt. När vi körde igång då ville han köra. Han körde dubbelt så många träningar som det stod i kontraktet.
Pippen spelade två matcher för finska Topo innan han kom till Medelpad, men när Öqvist såg en av matcherna tyckte han att NBA-legendaren inte fick tillfälle att verkligen visa upp sig.
– Där såg vi att de inte riktigt var förberedda. Där var det en run and gun-match. Det var upp och ner och det kastades en massa treor. Det gick inte att få honom att göra något i en sån match. Då tittade jag på den matchen och tyckte det var lite trist.
Chicago Bulls använde det klassiska triangelanfallet, under ledning av assisterande coachen Tex Winter, under storhetstiden. En del av Dragonsspelarna hade tränat det systemet under tidigare coachen Christer Stjernborg.
– Så vi hade ett litet break innan han kom och då repeterade vi triangelanfallet. När Scottie såg att vi körde det garvade han bara och sa: ”Coach, ge mig lite av era grejer också”. Så vi började gnugga vår playbook och han var helt fenomenal på att plocka upp det där. Man märkte ju hur skarpt basketsinne han hade. Han plockade upp allting och det gick otroligt snabbt för honom att lära sig det.
Pippen hade själv några övningar att lära ut. I en av dem tog han Michael Jordans roll.
– Som du ser i dokumentären triggade de Jordan genom att börja en match på träning med en startingfemma och så spelar man först till tolv. När startinglinan leder med 7–0 då byter man och stoppar in Jordan i andralinan. Och så skulle han försöka vinna mot resten av gänget i förstalinan och då blir det fajt. Då blir det ett riktigt tävlingsmoment, säger Öqvist och fortsätter:
– När Pippen var hos oss då gjorde han samma sak. När jag bytte ut honom nån gång på träningen då kom han till mig och sa: ”Coach, får jag spela i den grå linan?”, som var vår andralina. Då bytte jag och stoppade in honom där. Jag tänkte inte på det då. Jag tyckte mest att det var kul och att det blev bra drag i det hela.
Några år senare var Johnny Bach, den assisterande coachen som under Jordan-eran var ansvarig för Bulls försvarsspel, med och hjälpte Öqvist under Dragons sommarcamp.
Då berättade Bach att Bullscoacherna använt Jordan på samma sätt.
– Det där har man tagit med sig och kört själv nån gång när man har haft riktigt vassa spelare i laget.
Fredagen den 11 januari är det dags för fest. Dragons möter Akropol hemma och Scottie Pippen spelar en ligamatch i Sverige.
– Det gick inte att få in fler i Sundsvalls sporthall. Ordagrant gick det inte att få in fler. Det var en härlig energi.
Och det finns en Chicago Bulls-profil till i hallen. Maskoten Benny the Bull är där och showar.
– Du har Pippen där, en fullsatt arena och Benny the Bull som är igång och hetsar publiken. Det var ett sånt sjukt drag. Det var en häftig upplevelse.
Scottie Pippen fick 66 000 dollar för sitt gästspel i Dragons och bjöd på en fin show när Akropol lätt besegrades.
Men legendaren visade upp fler saker – som publiken inte fick se.
– Jag vet inte om det är rätt begrepp. Scottie var Jordans wingman, tror jag begreppet var. Vi huddlar och är på väg ut till matchen… Då knackar Scottie Jocke Kjellbom på axeln och säger: ”Tonight I am your wingman, big fella”. Så när Jocke springer ut inför den matchen är han Jordan. Det var små saker som Scottie bjöd på som han kanske inte behövde bjuda på.
För Peter Öqvist och hela Dragonstruppen var dagarna med Pippen något de aldrig glömmer. Men han och familjen har en speciell sak sparad också.
– I kontraktet stod det att Scottie skulle skriva autografer i en halvtimme efter en träning. Men han blev kvar i en och en halv timme. Och efter det hade han ändå tid att signa mina barns skor. Min dotter Leahs babydojor har vi kvar signerade med nummer 33.