Att vara professionell idrottare är ett väldigt speciellt liv.
Du är ständigt på resande fot. Du jobbar mycket kvällar, helger och du skrivar oftast bara årslånga kontrakt med din arbetsgivare.
Men framför allt så ska du vara en förebild. Du ska föregå med gott exempel och har förstås ett stort ansvar gentemot, i vissa fall tusentals, unga fans som ser upp till dig och dina lagkamrater.
Det köper jag.
Men i idrotts-Sverige tycks det i den här rollen också ingå någon form av totalt avståndstagande från alkohol. Om du så mycket som sneglar på en starköl i det offentliga rummet så kommer du att mötas av granskande, dömande blickar med efterföljande sociala medier-storm.
"Ja, man förstår varför han haft en så dålig säsong", "Hon borde få sparken. Att man kan bete sig sådär som elitidrottare. Pinsamt!" eller "Sport och alkohol hör inte ihop!".
Det samhällskravet är så bajsnödigt att det borde spruta brun diarrésörja ur både mun och öron på er. Och frågan är väldigt relevant med tanke på att Luleå Basket är mitt uppe i sitt finalspel samtidigt som BC Luleå är en seger från sin första final sedan 2010.
Inget guld utan fest – och party brukar i de allra flesta fallen faktiskt involvera någon form av alkohol. Men sånt får ju inte idrottsprofilerna pyssla med, eller?
Jag har ett antal spörsmål jag skulle vilja ställa till de många personerna som har dessa åsikter:
Presterar idrottare sämre i sina respektive sporter om de tar ett glas vin i veckan? Varför får du spela Allan på krogen varje helg – men en lokal idrottstjärna får inte ens gå in genom dörren? Är elitidrottare inte vanliga människor? Är de någon form av aliens som automatiskt dubblerar sin vikt och tappar motoriken för all framtid om de vistas i samma kvarter som en flaska single malt-whiskey?
Om något så är det bara bra med sportstjärnor som kan ta sig ett järn på det lokala vattenhålet. När spelarna syns på stan blir de profiler. När de är ute och träffar "vanligt folk", surrar med dem och kanske till och med delar en pilsner tillsammans. Då får fansen en relation till spelarna – och i förlängningen kommer det att locka ännu fler människor till arenan.
Och frågar ni mig så gör det mer intressanta som människor också. Men det är en annan krönika.
Missförstå mig inte nu. Jag vill inte se någon kaskadspy utanför O'Learys varje fredagkväll. Jag vill heller inte att idrottare ska slockna med ansiktet i pissoaren på grund av den där vodkan som tog slut snabbare än ni kan säga "lagen om omhändertagande av berusade personer". Det finns förstås en gräns för, tja, allt egentligen. Ingenting, inte ens vatten, är bra i överdrivna mängder.
Men ibland kan lagom faktiskt vara bäst. Och det är klart som fan att idrottarna ska kunna ta sig en bärs.