Du kan snacka kryss, cirklar och analysera spel in absurdum. Du kan rita upp splitternya spel eller testa revolutionerande försvarsmetoder. Men i slutändan handlar allt om hur stark din svagaste länk är.
För så här enkelt är det: Motståndarlaget kommer göra ALLT för att inte rätt spelare ska ha bollen i sina händer. Och absolut inte i situationer som de själva trivs i.
Istället kommer det att krylla av öppna trepoängare för insideorienterade jättecentrar. Guarder som inte kan använda sina vänsterhänder kommer ha öppen gata på, just det, vänsterkanten. Forwards som spelar lika bra försvar som en påse skridskor kommer med allra största sannolikhet att tvingas stoppa storstjärnor.
Ja, i slutändan måste du hitta vägar att göra det du i grunden är ganska pissig på – på ett bra och fungerande sätt.
Men i den tredje SM-finalen, när Luleå Basket kunde säkra sitt fjärde raka guld, tillät man istället Udominate att spela på sina styrkor. Och då är Udominate ett fruktansvärt bra lag. Så är det bara.
Kalla mig för en trasig LP-skiva. Kalla mig dement gammal fikafarbror. Men jag måste ändå upprepa mig ännu en gång: Det är ingen hemlighet att Umeå-laget spelare för spelare har den bättre truppen. När Luleå då låter Santa Okockyte ha bollen varenda snabbt uppspel, när Hollie Mershon får stå och sikta på trepoängslinjen och när hjälpförsvaret på Zenta Melnika är en halv sekund försent.
Då händer det här. Då förvandlas en potentiell guldfest till en fyra timmar lång bussresa fylld av gråt och tandagnisslan.
MEN. Tillåt mig att sparka in en dörr som är mer öppen än ett duschdraperi. Luleå Basket har någonting som Udominate inte har.
Jag syftar inte på tradition. Inte på veteranen Anna Barthold eller guldtränaren David Visscher. Utan nämligen Sveriges största och bästa publik.
Visst. Det var typ 1410 personer på plats i Umeå Energi Arena under måndagen. Det är en fantastisk siffra i Umeå. Men låt oss vara ärliga för en stund. För Luleå hade det varit en blåtisdag i serielunken en gråmulen novemberkväll.
Om det är en sak vi lärt oss genom åren så är det detta. Inget lag går in och spöar på Luleå Basket i Luleå Energi Arena hur som helst.
För att lyckas med det krävs tredubbel krigsmundering, en kofot och en rejäl dos med flyt.
När du står på straffkastlinjen och 2700 bindgalna Luleå-fans skriker tills stämbanden exploderar. Då höjs pulsen några extra snäpp. Då rinner handsvetten lite extra och du börjar tveka. Då blir det som vanligtvis hade resulterat i två enkla poäng istället en av två från straffkastlinjen – och segerchanserna bara sjunker.
Jag kan säga vad jag vill om Luleå Baskets insats i den tredje finalen. Jelena Antic såg stundtals ut att vara lika mycket vän med bollen som en armlös bläckfisk insmord i olivolja. Och Janis Ndibas trepoängsförsök kändes lika bombsäkra som utlovade pengar i ett Nigeria-brev.
Men jag kan inte ta ifrån dem deras kämpainsats. Faktum är att Luleå Basket har vunnit returtagningen i tre av tre matcher mot seriens största lag. Allis Nyström, Janis Ndiba och Anna Barthold har fullkomligt kört över Udominates insidebesättning under finalerna.
Ja, under måndagen blev returdifferensen mellan lagen hela 17 poäng. Och det säger egentligen allt om årets upplaga av Luleå Basket.
Det är inte den bästa truppen som klubben satt ihop de fyra senaste åren. Det är inte den skickligaste, bredaste och inte heller den största.
Men jag har aldrig sett en samling spelare bära Luleå Baskets klubbmärke på bröstet – och kriga lika hårt för det som det här gänget gör.
Med Sveriges största basketpublik i ryggen. Med en sekundförlust färsk i minnet och chansen att få guldfira på hemmaplan för fjärde året i rad kan du inte bara dansa in på parkettgolvet Luleå och hämta några segrar.
Där måste du förtjäna dem. Det är ett som är säkert.