LULEÅ/BASKET
Vi landade i Luleå strax före två i natt, tillsammans med Northlands spelare. Vår bil hade dragit sin sista suck i ett becksvart, västerbottniskt hällregn och fem dränkta NSD-katter räddades av ett lag på guldjakt. Det var tyst på bussen – undantaget som bekräftade regeln: Jens Tillman, som underhöll med Vincent Lundahl-imitationer och anekdoter från spelarkarriären – och den guldjagande truppen vilade.
Jag vet inte hur mycket energi matchen i går kostade. Jag vet inte vilket lag som fick ta i mest. Men jag vet att här och nu är det dags att sluta fundera och börja agera.
I kväll är det dags att krama ur det sista som musklerna har att erbjuda.
I kväll är det dags för adrenalin och ära.
Northland har ryggen mot väggen, men motståndarna balanserar på kanten av ett stup. Northland har vanan, Northland har spetskompetensen, Northland har lugnet och den analytiska förmågan på sin bänk.
Basketfebern har drabbat Luleå, från midnatt och 20 minuter framåt sålde klubben 1 500 biljetter till kvällens match. Läktarna kommer att vara fulla, arenan kommer att vara en kokande gryta.
Allt som krävs finns där.
Nu är resten upp till spelarna själva.
Att förlora en tredje match på bortaplan med fyra poäng är långt ifrån någon skam. Att inte riktigt kunna uppmana fullt energipåslag må vara hänt. I kväll finns inte längre några ursäkter.
Anna Barthold och Katie Bussey måste sätta sina skott. Martina Stålvant måste ta bättre beslut under press. Josefin Vesterberg får inte bli raderad i en halv match och Tina Trebec får inte vika ner sig.
De som ska leda laget måste leda.
Det finns ingen anledning att låta den här finalserien fortgå.
Det finns ingen anledning att bjuda Udominate på en avgörande hemmamatch.
Nu avslutar vi det här, Northland – den här staden vill ha guld.