Med två minuter kvar blockade Adam Rönnqvist, 181 centimeter, Uppsalas center Carl Engström, 216 centimeter. Så kan en seger också se ut. Men det var också den enda gång som någon BC Luleå-spelare verkligen överträffade alla förväntningar. Visst, Quinton Upshur var en titan, Anton Saks slutspelsblåställ kan vara Sveriges skitigaste – men det har vi ju vant oss vid.
Det vi däremot inte vant oss vid är att BC har svåra problem med sitt skytte.
Det såg stundtals ut som att spelarna försökte lösa Rubiks kub, hängande i en sytråd över en vithajstank, medan de duckade för brinnande pilar. Den kliniska benämningen är väl ”slutspelsstress”, egentligen, men det såg bara ut som att de var för dåliga för att ens klara av att träffa kylskåpet med en prästost.
Inifrån.
Det gick ändå, Uppsala stack aldrig iväg. Dels tack vare försvaret med firma Upshur och Saks i spetsen, men också tack vare Yannick Anzuluni. I stora delar av första halvlek var kongo-kanadensaren det enda heta som fanns att ta till när BC behövde poäng. Han hade tur några gånger – när den 205 centimeter långe forwarden börjar studsa bollen ser det ut som att han hela tiden bara är millimetrar från att tappa den – men han visade i alla fall att han ville ha bollen, ville göra något spirituellt, till exempel poäng. Resten av laget hade problem, fick aldrig igång det där snabba spelet som både underhåller publiken och vinner matcher, trots att man fick stopp i försvar.
Och en spelare gör ju, som bekant, ingen slutspelsfest.
Särskilt inte när den spelaren också börjar missa, vilket han gjorde efter paus.
När det vände? Jag vet exakt. Det var två minuter kvar av tredje perioden: Adam Rönnqvist glider ut bakom Bryce Massambas kropp och sätter sin första trea. Just efter: Saks blockar Olouma Nnamaka – på nervägen. Bollen upp till Quinton Upshur som dunkar. BC har gått från 37-39 till 42-40 på 50 sekunder. Blåställ av Kearney och Saks i försvar, ett Adamskott till, 45-40 i paus – och om ni tycker att det låter som en skör basketledning så är det bara för att ni inte riktigt förstår vilket bök det var att göra poäng i den här matchen, hur många konstiga avslut som spelarna i båda lagen tvingades ta. På grund av nerver, på grund av motståndarnas försvarsspel, kanske rent av på grund av den kraftiga sidvinden från kollega Lindvall, som satt bredvid mig och suckade.
Där någonstans hittade BC-spelarna sig själva, eller i alla fall vissa kroppsdelar. Axlar sänktes, ryggar rättades ut, nävar knyttes. Att göra poäng var, åtminstone på vissa håll, inte längre som att sitta i ett bubbelbad och försöka klä en huggorm i tyllkjol.
Till slut vann BC den första matchen med 13 poäng och det borde väl innebära klackarna i taket. Ja? Nej. Jag är inte helt nöjd med det här, jag önskar mig mer fart, fler initiativ utan boll, högre intensitet från BC Luleå. När båda lagen står på trettinånting poäng långt in i tredje perioden, när Peter Öqvist svär på engelska och gormar om ”ball movement” från sidlinjen, kan ni vara säkra på en sak: Det är inte BC Luleå som drar nytta av skyttegravskriget i det långa loppet. Jag vet inte vad vi får se i nästa match – men jag hoppas verkligen att det är en betydligt mer aktiv seriesegrare.
Uppsala är en nog jobbig motståndare redan från start.
BC Luleå behöver inte ge dem den matchbild de vill ha.