Oliver Gehrke bars ut på bår och fick åka in till sjukhuset i Östersund. Han blev kvar i Jämtland när övriga laget åkte tillbaka till Luleå.
Sporten når honom på telefon under tisdagen.
– Knät är inte jätteskönt. Men hur allvarligt det är vågar jag inte spekulera i. Vi försöker bara få tag på någon som kan göra MR så fort som möjligt. Annars sitter man bara och spekulerar och bygger upp skrämseltankar som inte alls behöver vara sanna.
Oliver Gehrke ska gå till en ortoped i Luleå på onsdag.
– Jag hoppas kunna få MR-undersökning snabbt. Farsan försöker samtidigt ta kontakt med ortopeden jag hade i Stockholm. Att få MR är det viktiga nu så att jag får ett beslut om vad som behöver göras.
På tv-bilderna gick att se hur spelare, ledare och funktionärer även från Jämtland ville ge sitt stöd till Gehrke medan han låg på båren.
– Folk från laget har hört av sig, Eddy (Eduardo Carrazana) har stannat kvar med mig här. Även alla i Jämtland har visat mycket stöd, både spelare tränare och publik. Det är väldigt många som har hört av sig och det värmer. Det hjälper mig absolut.
– Alla tycker synd om mig och det gör väl jag själv också. Det tycker jag att jag har rätt att göra nu. Men det är många som också tror att om det är någon som kan ta sig tillbaka så är det jag och det är så det är också. Jag ska göra det.
Men det är också väldigt många som frågar hur allvarlig skadan är. Men ingen vill veta det mer än Oliver Gehrke själv.
– Det är kul att folk bryr sig, men man vill ju kunna säga vad det är också.
Hur upplevde du situationen?
– När jag ska trycka ifrån med högerbenet för att gå in mot vänster känner jag hur knät och hela kroppen är på väg inåt men knät viker.
Vad gick genom ditt huvud när det hände?
– Det är nog den värsta smärtan jag varit med om i hela mitt liv. Värre än allt jag har varit med om. Det gjorde så jävla ont, så det kändes som att det inte var sant. Sen när jag väl samlat mig och skrikit av mig hinner tankarna komma. Fan, ska det bli tredje gången? Ska man behöva göra det här igen?
– Sen får man lite tid på hotellet och börjar tänka. Jag fick prata med Sportbladet i går kväll också och redan då kände jag: Jag slutar med basket när jag själv bestämmer mig för det. Jag ska inte ge upp.
Båda hans korsbandsskador har varit i höger knä. Samma knä som han nu gjorde illa.
Han har innan säsongen berättat att knäskadorna tog hårt på honom när han var yngre, men att han samtidigt lärde sig något av det.
– Basket var hela mitt liv då. Det var allt jag var och jag tyckte att människor skulle värdera mig utifrån min basket. Sen när den försvann blev det ett personligt dilemma där jag förväntade mig att människor skulle tycka sämre om mig för att jag inte längre spelade. Det tog ett tag att ta sig ur, men jag har fått sundare livsvärderingar efter det där, sa han då.
Nu vet han vad en tuff knäskada kan innebära.
– Nu handlar det om hur mycket du orkar pusha dig själv. Jag har gjort det två gånger redan och jag kan göra det en tredje gång. Det är inga problem.
Och det finns fler saker som sätter en skada i perspektiv.
Innan matchen i måndags hölls en ceremoni för Jämtland Basket-talangen Gustav Vågström som efter en kort tids sjukdom dog, bara 17 år gammal.
– Därför kände jag att visst suger det med rehab, det kommer förstöra karriären lite. Men va fan, det finns mycket värre saker i livet. För mig är det bara att visa att jag är mentalt tuff nu, hoppa på cykeln igen och bara fortsätta cykla.