SM-pokalen hade just lyfts i skyn. Guldfesten skulle börja. Då rusade Torbjörn Gehrke mot Sunderby sjukhus för att få lyfta sin egen nyfödda guldklimp.
Året var 2000.
23 år senare är sonen Oliver Gehrke tillbaka i Luleå.
– Det har varit en önskan jag har haft. Det vore coolt att spela i Luleå när jag har så mycket historia här. När möjligheten dök upp så kändes det som en riktigt bra plats för mig, säger nyförvärvet.
Och vad sa Torbjörn?
– Som farsa var han nog väldigt glad över att jag skrev på här. Men han sa samtidigt att jag har mycket att leva upp till för att göra rätt för namnet Gehrke.
Hur är det att hela tiden ha kopplingen till farsan, att få frågor om honom?
– Det är mestadels kul faktiskt. Det är många som kommer fram och pratar om honom och saker som de har varit med om. Jag har aldrig känt någon större press av att han har gjort det han har lyckats med, jag tycker bara att det är coolt att höra allt. Det är mer en inspirationskälla. Han hade en otrolig karriär som han förtjänar mycket eloge för och jag strävar bara efter att komma så långt som jag kan.
Torbjörn Gehrke har dessutom varit Olivers tränare. Senaste två säsongerna i Köping har de tillsammans lyft Oliver Gehrkes spel.
– Jag tror inte att jag hade nått så långt utan den hjälp jag har fått. Inte bara med basketen. Jag har haft två fantastiska föräldrar som alltid hjälpt mig och stöttat mig.
Oliver Gehrkes är 23 år gammal. Ändå har 201 centimeter långe forwarden redan hunnit med sju säsonger i basketligan.
Mycket har gått som på räls i karriären. Fram till det att korsbandet svek honom. Två gånger om.
Den senaste svåra skadan kom 2021.
– Innan mina skador var jag inte särskilt stark, inte heller särskilt atletisk. Jag var inte fysiskt redo att spela på seniornivå, men med skadorna fick jag 18 månader ifrån basketen där jag enbart kunde bo på gymmet och bli större och starkare. Nu blir jag inte undanknuffad av alla. Men mentalt var det en jäkla käftsmäll.
Oliver Gehrke fortsätter:
– Jag har haft det ganska lätt i min uppväxt. När jag blev 14-15 blev det regioner, sen ungdomslandslag och så var jag med där varje år och blev dessutom kapten några gånger. Jag bara flög fram. Basket var hela mitt liv då. Det var allt jag var och jag tyckte att människor skulle värdera mig utifrån min basket. Sen när den försvann blev det ett personligt dilemma där jag förväntade mig att människor skulle tycka sämre om mig för att jag inte längre spelade. Det tog ett tag att ta sig ur, men jag har fått en sundare livsvärderingar efter det där. Man behöver inte hänga allt på basketen, utan njuta mer av den.
Även om han har fantiserat om övergången så är det först inför den här säsongen som en eventuell övergång till Luleå blev på allvar.
Han fick Håkan Larssons plan presenterad för sig. BC Luleå ville göra en ny svensksatsning och ta in Gustav Hansson, Daniel Hansson, Tobias Sjöberg och Gehrke själv.
– Första gången jag hörde det tänkte jag att det var smått ambitiöst att försöka få alla. Men när det nu har gått i lås är jag väldigt imponerad – och glad. Det är ett ungt, fräscht och härligt gäng.
Vad har du för förväntningar av säsongen?
– Jag förväntar mig att vi ska vara väldigt slagkraftiga som lag. Vi har redan en fantastisk gruppkänsla, det känns som ett lag där alla kan hjälpa på olika sätt om vi kan få ihop det. Sen är det många unga, men om vi får ihop det som vi ska så kan det gå väldigt bra.