Här intill kan läsa rankingen över Luleåklubbens bästa och mest betydelsfulla spelare sedan den nuvarande basketligan startade 1992.
Och en av de spelare som hamnar på en topplacering är Dennis Aulander, 52, som spelade nio år i klubben och vann fyra SM-guld. När han får ta del av listan och får veta sin fjärdeplacering blir han både chockad, överraskad och mycket glad.
– Det är smått bisarrt. Av alla namn du nämner hade jag själv ställt mig sist i ledet, säger han.
Aulander spelade under Plannja Baskets storhetstid på 90- och början av 2000-talet. Laget staplade SM-guld på varandra och spelade ute i Europa under en mängd av år.
– Vi var en speciell generation av spelare under en speciell tid när allt var nytt, allt var möjligt och all mark var outforskad, säger han.
Vad var hemligheten bakom den framgångsrika eran?
– Det var en annan tid men trots att Bosman-domen kom hade vi en kontinuitet med spelare som stannade i många år. I dag kan en basketjej eller kille försörja sig på att spela division 3 i Polen.
Och så hade ni en viss Eric Elliott som är etta på vår lista…
– Då och då hamnar jag i diskussioner om Eric och hans storhet. Jag har aldrig spelat med en mer komplett spelare, ett proffs uti fingerspetsarna som tränade massor utanför våra ordinarie träningar. Inget lämnades åt slumpen.Han ville till exempel inte diska hemma i lägenheten för att händerna skulle bli för halkiga och förstöra hans skott, säger Dennis Aulander och fortsätter hyllningen:
– Jag älskade att spela med Eric. Det gällde att visa sig värdig. Fick man en bra passning och inte gjorde något av den kunde man glömma att få någon bollen mer. Men han var samtidigt osjälvisk och jagade aldrig poäng. Var matchen vunnen fick alla känna på bollen och göra sina poäng.
I dag bor Dennis Aulander i Huskvarna och jobbar sedan fem år tillbaka som chef på Sanda Idrottscentrum men fortfarande, 30 år efter att sedan han flyttade in i lägenheten på Storgatan i Wasa City, tänker han då och då tillbaka på tiden i Norrbotten.
– Jag kommer ihåg den fjärde finalmatchen i Borås, vi ledde med 20 poäng i halvtid, satt i omklädningsrummet och alla spelare tittade ned i golvet och drog massor av klyschor om att ”tänka 0–0 och att inget var vunnet". Då fick jag ögonkontakt med Jens Tillman som plötsligt började fnissa. Vi visste båda två att vi skulle vinna SM-guld. Vi var det bästa laget, hade Elliott och ledde stort. Det var en magisk tid på 90-talet. Det var Pimpinella och 2500 åskådare i Pontushallen på fredagar. Man blev nästan förblindad av allt.
Men allt var inte alltid glam och glamour under Plannjatiden. När laget förlorat en slutspelsmatch mot Norrköping våren 2 000 vädrade Dennis Aulander sitt missnöje över lagets spel som han kallade "humpa gris". Plannja tränades av hårdföre Bill Magarity och rubrikerna blev becksvarta.
– Det var inte det mest intelligenta och manliga jag gjort under min karriär. Självklart skulle jag ha sagt det direkt till Bill. Men på något sätt vände ändå säsongen där för oss där och då.