Yannick Anzuluni sitter på en massagebänk i ett litet rum intill BC Luleås betydligt större omklädningsrum.
Lagledaren Eddie Carrazana tejpar hans stukade fotleder. Han stukade såväl vänstra som högra foten i Champions League-kvalet.
Anzuluni säger att fötterna fortfarnade gör ont.
Men han är ändå laddad inför den kommande säsongen.
– Vad som än händer så är målet att vinna guld. Jag skiter i om vi vinner 15 matcher i rad i serien eller om vi förlorar tio matcher i rad,
så länge vi vinner guld.
När Anzulni får frågan vad som blir viktigt för att BC Luleå ska försvara guldet, så rabblar han en massa saker.
Då harklar Carazzana, som fortfarande tejpar de där fotlederna, högt.
– Och Eddie. Vi måste lyssna på Eddie.
Vilka blir era värsta motståndare i vinter?–Jag struntar i vilka vi möter. Det kvittar om vi möter Umeå eller Södertälje. Vi ska vinna. Kobe Bryant kan börja spela igen och skriva på för Uppsala. Om vi möter Uppsala och Kobe så ska vi vinna ändå.
Hur skulle det gå om ni mötte ett Uppsala med Kobe Bryant i laget?– Det vore en bra match up för mig. Kobe måste vara redo i såna fall.
Det där låter kaxigt. Men det är mer hur Yannick Azuluni är som person.
Han skämtar, spexar och skrattar.
Det spelar ingen roll om han är i omklädningsrummet med lagkamraterna eller ute på planen under en avgörande slutspelsmatch.
En av anledningarna till det är att han trivs här. Och stjärnan, som kommer från Kongo men som vuxit upp i Belgien och Kanada, trivs så bra här att han tänker bosätta sig i Sverige efter karriären.
– Jag älskar det här landet, folket och kulturen. Det är som Kanada i mindre skala – fast mycket vackrare. Jag kommer bo i Stockholm efter karriären. Jag kommer prata svenska då.
Jag har ju hört dig prata en hel del svenska redan, även om den här intervjun görs på engelska.– Ja, exakt. Jag ska skaffa jobb här, leva det svenska livet.
Vad är det mer exakt som du gillar så mycket?– Folk är öppensinnade, landet är vackert och Stockholm är en av de bästa städerna jag varit i. Jag har rest runt hela världen, men aldrig haft samma känsla som här. Jag hör hemma här. Ibland när jag spelat i andra städer har jag tänkt: ”Ge mig pengarna så att jag kan dra och aldrig mer komma tillbaka”. Men Sverige... Jag hör hemma här.
Plötsligt blir BC Luleå-stjärnan mer seriös. Det finns ett ämne som han gärna vill ta upp.
Rasism.
– Som basketspelare och förebild är det många som ser upp till mig. De ser att jag är färgad. Jag försöker hjälpa dem att se att jag är Yannick Anzuluni. Jag är färgad, men jag är precis som de där barnen. Jag skrattar alltid, är glad, spelar basket, säger forwarden och fortsätter:
– Vissa har aldrig umgåtts med färgade förut. Jag försöker hitta unga barn efter matcherna, skämta, skriva autografer, göra high five och prata svenska med dem. Så att de inser att det inte spelar någon roll om man är svart eller vit. Jag vill att de ska växa upp, minnas att jag skämtade och hade kul. Jag tänker att om jag ler så kommer rasismen minska.
Anzuluni tystnar. Det blir tydligt att han funderar över vilka ord han ska välja.
– Om man pratar om det här för mycket så blir det till ett stort problem. Men rasismen finns där. Homofobin finns där. Om vi inte pratar om det kommer problemet inte försvinna. Det är svårt, det är en balansgång. Pratar vi för mycket om det kan problemet blir större. Men om vi inte pratar om det, så försvinner det inte.
Har du blivit utsatt för mycket rasism?– Rasism finns överallt. Just nu är det stort i media att svarta atleter inte vill träffa USA:s president på grund av hans kommenterar och hans syn på mexikaner och svarta. Det är galet att en president tänker så. Ledaren för det mäktigast landet i världen säger rasistiska saker. Det kanske aldrig kommer försvinna, men som idrottare har du chansen att visa din åsikt.
Yannick Anzuluni flyttade till Kanada när han var tio år. Det var också där han blev utsatt för rasism första gången.
– Barn är inte rasister. Det är föräldrar som gör och säger rasistiska saker. I Belgien kunde jag få höra saker, men det var inget problem så. Men i Kanada upplevde jag verkligen rasism för första gången.
Hur då?– Vi flyttade till en stad där vi var enda svarta familjen. De flesta hade aldrig sett färgade förut. Det var en anpassning – både för mig och för dem. Det var mycket rasism där. Vissa grejer var inte meningen, för de hade aldrig träffat en färgad person. Men vissa ville inte ”vara med människor som jag”. Det var första gången jag upptäckte det, som sagt. Det fanns överallt. Bland lärare, vänner, hos alla.
Vad kunde hända?– Jag berättade för dig häromdagen om läraren, va?
Ja.– Hon slutade undervisa, kom fram till mig mitt under en lektion och tog mig i håret. Hon sa att det kändes som en matta. Hon tyckte inte det var rasistiskt, men kom igen... Att säga att en tioårings hår känns som en matta? Hon hade aldrig rört en färgad persons hår förut och kände att hon var tvungen att göra det nu. Vissa av barnen började skratta och säga ”matta” precis som hon. Det var rasistiskt.
Det här hände för runt 20 år sedan. Men än i dag särbehandlas Yannick Anzuni negativt på grund av sin hudfärg.
– Både i USA och Kanada upplever jag det på vissa ställen. När jag försöker hyra lägenheter eller hus via airbnb. När jag försöker hyra ser folk på min bild att jag är färgad. Då svarar de inte på mina ansökningar. Ibland byter jag bild och använder en bild på min tjejs vän. Då svarar samma personer direkt, trots att de inte svarat alldeles nyss.
Det är så hemskt.– Ja. De antar att jag är kriminell eller droghandlare eftersom jag är svart. Självklart finns det svarta som är kriminella, men det finns det vita som är med.
...det är människor som är kriminella. Inte en hudfärg.– Precis. Men de tror att jag kommer göra kriminella saker eller tömma lägenheten om jag får hyra den.
Stjärnan tystnar någon sekund igen. Sedan säger han:
– Vet du?
Nej.– Jag är ändå lycklig lottad. Jag är basketspelare och får ha det här som jobb.