Femte och avgörande SM-semifinalen på hemmaplan. Det är åtta minuter och lite växel kvar av matchen. Motståndarna leder med 23 poäng. Lagets störste spelare stukade just foten och kommer inte att kunna spela mer. Publiken har börjat gå hem.
Här börjar historien om Luleås framgångsrikaste idrottslag.
I den här stan är kraven höga på idrottsklubbarna. Här är en semifinalplats inget att yvas över, här är ett SM-guld den enda godkända målbilden oavsett vilken sport du håller på med.
Det kan vara läge att påminna om att så inte alltid varit fallet.
När Luleå Hockey vann 1996 var det första gången någonsin som ett norrbottniskt lag lyckades vinna ett svenskt mästerskap. Säsongen efter var det dags för Plannjas spelare att lyfta basketbucklan – en händelse som ser ut som en tanke.
– Vi var ju på Luleå Hockeys guldfest, det här var ju på den tiden då det gick bra för elitidrottare att gå ut och ta några glas. Jag minns att jag såg Lasse Hurtig gå in bakom baren och hämta en mäklarbricka, jag såg Myllys kasta kavaj och guldmedalj ut i folkhavet, jag såg den där glädjen i deras ögon och tänkte att ”wow, det där vill jag uppleva”. Och så fick jag det, säger Vincent Lundahl.
Dennis Aulander är inne på samma linje.
– Nu för tiden är det ju bara guld som räknas, då var det ju ingen som varit där. Vi hade inga referenser, vi hade ingen aning om hur vi skulle bete oss. Jag har bott nästan tio år i Norrbotten, jag tror mig ha en liten aning om vad det gjorde för det kollektiva självförtroendet.
Hur menar du?
– Självkänslan, tillhörigheten, identiteten. Det är jävla långt bort, det är mörkt, kallt och snöar tre fjärdedelar av året. Att få vinna, att visa att man är bäst, tror jag innebar mycket – inte bara för oss som var inne i det.
När säsongen 96/97 började hade ett par saker hänt med det lag som varit nära, men inte riktigt lyckats, de två slutspelen innan. Amerikanske centern Darren Engellant anlände lätt otränad och sattes på träningscykel, kaxige Jens Tillman hade värvats från Uppsala och coachen Brad Dean hade kommit från tyska Ulm.
Alla förde de med sig vinstvana – men framför allt Deans intåg tillförde en helt ny tydlighet och kravbild i truppen.
– Han var chef. Chefen sitter inte vid samma bord på Tallkotten, chefen sitter vid ett bord längre bort. Vill man chefen något så bokar man tid för ett möte. Han sa ”jag är inte 'Brad' med er, jag är 'coach'. Jag behöver fatta en del obekväma beslut, jag vill inte vara er kompis”. Det hade ingen av oss sett tidigare, säger Aulander.
I februari tog Plannjas ledning med Lars Mosesson i spetsen ett historiskt beslut. Pontushallen var stämningsfull och gemytlig, men saknade ett par tusen platser för åskådare. Klubben bestämde sig för att testa något nytt – att spela i ishallen. Bottenlaget Kvarnby stod för motståndet, men trots det hade 6 309 personer letat sig till hallen för att bevittna basket.
– Det var banbrytande, basketen hade aldrig varit i den typen av arena tidigare. Sen blev det självklart, vi hade publikunderlaget, klart vi skulle spela där. Ett tag gick ju tio procent av kommunbefolkningen och såg elitidrott i Delfinen varannan kväll. Det var tacksamt att vara idrottsman på den tiden, i den miljön, säger Dennis Aulander.
Plannja vann grundserien och hade hemmaplansfördel genom hela slutspelet. Men i semifinalen mot Alvik blev det jobbigt. Efter att stockholmarna kvitterat matchserien till 2-2 och tvingat fram en femte och avgörande i Delfinen kände ändå Plannjaspelarna att de låg i vinnarhålet.
– Efter matchen nere i Åkeshov hade deras store amerikan börjat bråka med lagledningen och varit hotfull mot coachen Peter Mellström – han gick bärsärk. Alvik sa ”fuck it, du spelar inte femte och avgörande” och det där snappade vi ju naturligtvis upp. Då satt vi, grabbarna Grus, på Tallkotten och var jävligt säkra på att det skulle bli en promenad i parken, berättar Dennis Aulander.
Men något stilla strövtåg till final blev det inte tal om. Lagen följdes åt till paus, men efter den var det gästerna som tog tag i taktpinnen. Plannjaspelarna såg på medan Alvik gick ifrån, ifrån, ifrån – och när Tobias Hauff la i en offensiv retur till 23 poängs ledning med drygt åtta minuter kvar, samtidigt som store centern Darren Engellant vrickade foten när han landade fel i returkampen, var matchen över.
Rättelse: Skulle matchen ha varit över.
– Jag kommer ihåg att de stod och dansade, de trodde det var över. Man satt ju och skämdes på bänken. Sen vet jag inte hur vi hittade tillbaka. Det ska inte gå, säger Håkan Larsson.
– Det var en mardröm. Men det hände något. 23 poäng blev 21, som blev 19, som blev 16... När det är två poäng kvar blir jag foulad och lyckas på något sätt lägga i båda straffarna. Då har de sista skottet – men det går ring ut, säger Aulander.
I tredje förlängningsperioden lyckas till slut Eric Elliott göra 99-97. Dennis Aulander får sin femte foul i en av förlängningsperioderna och tvingas avbryta matchen. Men Aulander sätter sig inte på bänken – han går och ställer sig på läktaren.
– Jag står där, mitt emot bänken, i publikhavet. När John Pettersson – eller Rosendahl, heter han ju nu – blockar Olle Håkansson en gång, två gånger, och slutsignalen går springer jag runt där med händerna i luften, säger Aulander.
Hur är det möjligt?
– Det var Eric Elliott show. Jag minns inte att jag gjorde något, jag minns inte att någon annan gjorde något, jag minns bara hur monstruöst bra han var.
Så här i efterhand framstår den där vändningen som den stora anledningen till guldet, men klubbdirektör – nu som då – Lars Mosesson vill ta det ett steg längre än så.
– Det var en jävla vändning, det var det, och den ska inte underskattas. Om vi inte vänt den matchen – hade vi då fått det självförtroendet i laget, i organisationen, som behövdes för att skapa den framgångsrika period som vi hade det kommande decenniet? Jag är långt ifrån säker på det.
Dennis Aulander håller med.
– Jag har funderat många gånger på vad som hänt om killarna i Alvik nekat oss den segern, vart hade basketdynastin i Luleå tagit vägen då? Det handlar om att skapa sina sanningar, knäcka koder, och där någonstans gjorde vi ju det.
Finalen mot M7 blev en bekvämare historia och även om Plannja förlorade första matchen i Borås, då finalserien kvitterades till 1-1, kunde inget hejda laget i match fyra.
– Det var ju klart. Med all respekt för M7, inte gick det att förlora efter att ha vunnit semifinalen på det där sättet, säger Aulander.
Till slut vann Plannja den sista finalmatchen med 95-75. Plannja åker till Esso motorhotell vid infarten till Borås, där man spenderar en natt i segerrus innan hemfärden till Luleå.
– Det var faktiskt fint att vinna på bortaplan, jag föredrar nästan det. Att få möjligheten att vara med de man jobbat med i ett år, att prata, kramas, glädjas tillsammans innan alla andra ska vara med och fira är oerhört trevligt, säger Aulander, som aldrig varit främmande för en Lundellreferens.
– Han vill ju aldrig säga vilken låt han tycker är bäst, ”jag gillar inte att jämföra mina barn” säger han, men jag tror tammefan att vårt första guld måste vara nummer ett. Det var speciellt.
I luften över Skellefteå möts flygplanet med guldhjältarna upp av två Viggen från F21. Vincent Lundahl, från Malmö, reflekterar att om guldet vunnits i hans hemstad hade spelarbussen mötts upp av två mopeder – i bästa fall.
– Det var häftigt. Tur att vi spelade i Plannja. Det var ju kaos när vi landade, vilken fest, säger Aulander.
Nu, 20 år senare, är det dags igen. En helt ny grupp spelare har chansen att bryta egen mark, muta in en egen guldåder. Assisterande tränaren i BC Luleå heter Håkan Larsson och är, förutom klubbdirektör Mosesson, lagets sista länk till första SM-guldet.
– Framför allt skulle det vara kul för grabbarna. Varje säsong går de ju in med en liten ryggsäck, att allt var bättre förr, och om vi vinner nu får de börja bygga sin egen ryggsäck. Det hade jag unnat dem, att få börja sin egen resa, säger Larsson.