Tärendö, en by utanför Pajala. En älv, några hundra invånare och Charlotte Kalla. Mycket mer känner de flesta inte till, kanske har ni sett dokumentären ”Kallas hemma”, kanske är det någon ni känner som kommer från samhället.
Det är grejen. Tärendö har blivit en plats man kommer ifrån – inte en plats man bor på.
Kajsa Aidanpää, 29, försöker ändra på det.
Hon och hennes sambo Dennis hade lämnat Tornedalen, de hade utbildat sig, jobbat och skaffat sig ett liv på annan ort. Men Kajsa fick jobb i Pajala och de flyttade tillbaka. En del var sig likt, men mycket var annorlunda.
– Det fanns ingen aktivitet, egentligen, för barnen som bor här. Jag ville få igång något eftersom det gav mig så mycket när jag var ung, säger Aidanpää.
Hon kommer från Kainulasjärvi, en by utanför byn, men gick skola och spelade basket i Tärendö. Men det var då. Nu för tiden finns knappt någon idrott kvar i byn. Knappt någon åker skidor, någon fotbollslag existerar inte, det är kanske inte så konstigt. På 50-talet bodde drygt 2 500 människor i socknen, nu finns det just över 700 inräknat byarna runt omkring. Det är inte lätt att hålla igång en idrottslig verksamhet.
– Även om vi är mer kända för skidor nu för tiden så har Tärendö alltid varit en basketby. Men det har varit vilande de senaste åren, jag tror att jag spelade i det sista damlaget vi hade i mitten av 2000-talet. Sen har det varit helt dött.
Efter flytten blev hon per omgående värvad till IFK Tärendö – nu är hon ordförande – och ville försöka få igång någon slags verksamhet för ungdomarna. Basket låg nära både hjärta och hjärna.
– Jag och min syster drog igång det, det var inte så svårt. Det finns inte så jättemånga barn, men de flesta som finns är med även om vi har ganska stor åldersspridning i laget.
De äldsta tjejerna är födda 2002, de yngsta 2006, det löser sig eftersom basketen jobbar med nivåindelning istället för åldersgrupper i seriespelet. Det är inte Norrbottens bästa lag, men de lär sig hela tiden och har roligt ännu oftare. Så när det ringde från ett okänt nummer strax efter årsskiftet och det visade sig att Loka Heroes, ett Spendrups-sponsrat projekt som syftar på att belöna eldsjälar runt om i landet, var det en stor grej för IFK Tärendös basketlag.
– Det var någon anonym som hade tipsat dem om vad vi håller på med här, jag blev väldigt överraskad när de hörde av sig och frågade om det var något speciellt vi ville göra. Jag svarade att vi funderat på att åka på en cup i Göteborg.
Så förra helgen åkte hela laget ner till Göteborgs basketfestival, iförda sponsortröjor och glatt humör. Motståndarna var renodlade 02-lag, förhoppningarna var låga men det visade sig att tjejerna från Tärendö ändå stod sig ganska bra mot högklassigt motstånd.
– Det var intensivt, full rulle hela tiden. Alla var väldigt nöjda – och trötta. Vi mötte de som vann vår åldersklass i gruppspelet, de var stora och det var lite ovant, men tjejerna tog sig. Det var imponerande, sista matchen förlorade vi bara med två poäng.
Fick ni några reaktioner?– Ja, det var faktiskt många som kom fram och sa ”oj, har ni åkt så långt”, de var imponerade av att vi fick ihop ett lag från en så liten by.
Nu är säsongen över. Nästa börjar till hösten – och efter det vet ingen vad som händer. Skolan i Tärendö hotas nämligen av nedläggning och om den kallställs talar mycket för att sporthallen går samma öde till mötes. Det kan bli så att byns sista lag inte längre har någonstans att träna – och då går verksamheten från svår till omöjlig.
– Om den stängs är det ju kört. Men man föder föreningsandan, visar hur nyttigt det är – på många olika plan. Några av våra äldsta tjejer har börjat en verksamhet för de allra minsta barnen i byn, några av mammorna till de jag tränar nu tränade mig när jag var liten, det går i arv. Att göra något vettigt, engagera sig, är jätteviktigt att lära sig, säger Aidanpää.
Hon hoppas att kommunen, oavsett, åtminstone låter sporthallen finnas kvar så att byns ungdomar kan nyttja den.
– Tittar man på byn i stort ser det lite dystert ut. Det är inte så många barn som föds, de som finns måste ha något att göra. När min dotter växer upp vill jag ju att det ska finnas aktiviteter åt henne.
Det handlar inte bara om träning.
– Jag har vuxit upp med lagsport, det har gett mig så mycket. Det sociala, att tillhöra en gemenskap, man lär sig väldigt mycket av att göra saker tillsammans.
Kajsa Aidanpää tror att det där behövs – kanske i ännu högre grad när man bor i en liten by mitt ute i den norrbottniska barrskogen.
– Ska man bo här måste man göra saker på egen hand, eftersom man inte får ta lika stor del av det offentliga som om man bor inne i Pajala – eller i Luleå. Det där gör en starkare, naturligtvis, man blir en gemensam enhet. Men ibland blir man lite trött också. Allt som vi får ha kvar på hemmaplan, utan att behöva köra fyra och en halv mil enkel väg, är guld värt.