Elisabet Clausén när hon vann Starloppet 2019.
Elisabet Clauséns liv före pandemin bestod i stort sett bara av löpning. Den nu 32-åriga Tväråseletlöparen var en av Sveriges främsta på milen.
– Löpningen gick bättre än någonsin, en förändring jag gjorde det året var att jag tränade mindre eftersom jag hade två barn. Jag var nog nedtränad efter så många år, säger Elisabet Clausén.
Prestationerna och medaljerna blev så många att hon testade nationell nivå och då blev hon sexa på SM-milen i Stockholm. Hon avslutade 2019 med att springa Lidingöloppet, såklart med en guldmedalj bärgad när hon passerade mållinjen.
– När jag kom i mål var jag helt tom, det kändes bara jobbigt och jag hade ingen glädje. Jag kom hem och blev aldrig frisk, det var feber och en svindelkänsla som aldrig försvann.
Efter det började allt gå fel.
– Jag vet knappt än idag vad som startade allt. Det var nog många bäckar små och sammanlagt blev det helt enkelt för mycket för mig. Jag hade fått mitt drömjobb som idrottslärare så vissa saker var bra, men jag mådde psykiskt dåligt och till slut rann det över, säger löperskan.
De jobbiga stunderna blev allt fler och svårare att ta sig ur.
– När det var som värst fanns det inte på världskartan att komma tillbaka, det var bara mörker, säger hon.
Från att tidigare flyga fram i lopp som var miltals långa blev vardagliga sysslor outhärdliga.
– Jag kunde gå igenom en affär och handla och vara helt utslagen i 45 minuter efteråt. Hela livet ställde sig upp och ner, säger Clausén.
Löparkarriären kastades i soptunnan och att jobba var inte ett alternativ för Clausén. Men förra året gjorde hon ett försök att komma tillbaka.
– Det var en sån frihet, jag sprang aldrig hårda pass. Men då jag hade varit så utbränd var det inte hårda pass, det var mest för att få må bra igen, säger Elisabet Clausén.
Minns du första gången du tog på dig löparskorna?
– Jag tror jag sprang med min mamma, jag började med att cykla en minut, och ökade längden stegvis. Jag minns att jag fick panikattacker av att känna hjärtat rusa.
Elisabet Clausén försöker komma tillbaka till vardagen efter år av utbrändhet.
Clausén försöker nu stegvis komma tillbaka till livet före pandemin och utbrändheten. Något som inte hade varit möjligt utan nära och kära.
– Min familj har alltid funnits där till 100 procent. Jag har fått sånt enormt stöd, de har verkligen hjälpt mig med alla delar av livet.
Trots att hon nu äntligen vänt tillbaka på livet är kampen precis som tävlingarna lång och hon är inte i mål riktigt än.
– Jag tar det dag för dag, eller egentligen är det timme för timme. Det var många dagar jag hade massor med panikattacker. Det finns tuffa stunder än idag, säger hon.
För lite mer än ett år sen köpte Clausén ett hus i Gammelstad som hon idag bor i. Kåken blev lite av en räddning för henne.
– Det blev en undanflykt för mig, mamma hjälpte mig mycket i renoveringen. Att hålla på och pyssla lite i huset fick mig på andra tankar.
Idag bor Elisabet Clausén i ett hus i Gammelstad, en av de bästa sakerna med huset är enligt henne äppelträdet på gården.
Även om hon inte vill blicka in i framtiden alltför mycket medger hon att det finns ett mål i horisonten.
– Jag har en liten dröm att kunna stå på startlinjen på Stadsmaran 2023. Absolut inte för att vinna utan bara att få delta igen, men att få stå där och få tillbaka lite känning, säger Elisabet Clausén.