Kim Johansson började spela hockey i Luleå Hockeys ungdomsverksamhet och säsongen 2016/17 så tog han för första gången steget in i a-laget. Även säsongen efter blev det ytterligare matcher i SHL innan han lånades ut till Västervik och Bodens HF.
Hur tufft var det att tvingas flytta från Luleå Hockey?
– Då jag lämnade för Västervik hade jag det jättetufft. Jag hade väldigt mycket hemlängtan och bodde på en campingplats vilket gjorde att jag vantrivdes enormt mycket. Det visade sig också på hockeyplan. Det var en riktigt jobbig tid och till slut sa jag till klubben att jag var tvungen att flytta hem.
– Fast jag flyttade tillbaka till Västervik senare och i dag har klubben och stan en plats i mitt hjärta.
Men hade du inte en egen målsättning om att fortsätta spela i SHL och Luleå?
– Jo, absolut fast jag började känna att jag kanske behövde spela en tid i någon annan förening för att mogna.
Nu tre säsonger senare så har flyttat tillbaka till Norrbotten och Luleå.
– Jag har väl gått och väntat på genombrottet i hockeyallsvenskan. Jag har väl inte trott på ett samtal från "Skuggan" efter varje säsong, men efter förra säsongen kände jag att tiden var inne, säger 23-årige backen Kim Johansson.
Vad var första känslan när Stefan "Skuggan" Nilsson ringde?
– Det var verkligen känslomässigt. Tankarna om att få spela inför mamma och pappa var påtagliga och jag får samma känsla nu när jag tänker på det. Det är stort och jag kan inte sätta fingret på vad exakt det är som gör att det är stort.
– Det brast helt när allt var klart, erkänner han.
Men för Kim Johansson så har Coop Norrbotten Arena eller Delfinen varit som ett andra hem. Under stora delar av sin barndom så fanns han hela tiden bakom sargen där ismaskinen tar sig in på isen. Redan som tvååring stod han och tränade skott i en liten målbur där.
– Brorsan spelade i juniorlaget och jag hade börjat med puck och klubba redan innan jag lärde mig att gå. Pappa tog med mig på alla brorsans matcher, men jag hade inget större intresse av matcherna.
– Jag spelade hellre själv där bakom sargen.
Det var Kims pappa och förre Luleå Hockeybacken Kjell-Åke Johansson som såg till att han fick tillgång till den lilla isytan.
– Pappa kände någon vaktmästare och på så sätt fick jag tillåtelse att vara där. Det var min egen rink och ingen annan fick spela där.
Såg du ingenting av matcherna?
– Nä, jag var så pass liten. Jag tror att jag var typ 2, 3 år och än i dag kan "Greppa" skoja om att rundeln är min is.
Du skolades in i föreningen ganska tidigt med andra ord?
– Jo, så kan man väl säga. Det har funkat bra för mig för jag har alltid älskat hockey. Jag har aldrig tvekat om vad jag ska hålla på med i livet och sedan så har också laget var givet från start.
Du menar Luleå Hockey antar jag?
– Absolut och nu när jag har varit borta från stan ett tag så har jag fått ett annat perspektiv på det hela också. Det har bidragit till en ännu större kärlek till föreningen, säger han innan han fortsätter:
– Det är ingen självklarhet att få spela i Luleå Hockey. Varje dag inser jag att det är få förunnat att få spela här.
Att det blev ishockey för Kim Johansson kanske inte är så konstigt då såväl hans pappa som storebror har spelat.
Hur mycket beror detta på din pappa (Kjell-Åke Johansson) och storebror (Fredrik)?
– Jag vet inte. Det har säkert en ganska stor del i intresset, men det är svårt att säga hur mycket.
Pappa Kjell-Åke inledde sin hockeykarriär i IFK Kiruna. Precis som Kim så var han back, men om vi ska tro Kim själv så upphör likheterna där.
– Pappa är min största förebild, även om jag aldrig har sett honom spela. Vårt största gemensamma intresse är ishockeyn och han har nog påverkat mig mer än vad man kan säga. Han är min största supporter och kritiker.
Han är hård, eller?
– Vi har haft våra duster, men jag tror att han har insett att jag är vuxen i dag. Samtidigt så är jag hans son ännu.
Har du ärvt några egenskaper av honom?
– "Skuggan" har alltid sagt att jag och pappa har stora likheter på isen. Fast jag har ett bättre skott och är lite längre. Pappa var nog snabbare på skridskorna. Jag har alltid skämtat om jag har fått mammas fötter, skrattar Kim Johansson och fortsätter:
– Jag är nog lite mera offensiv än vad han var. Jag ville alltid bli forward när jag var yngre, men han tvingade mig att spela back.