Under de senaste veckorna har företrädare för våra politiska partier upprepat orden: ”Vi vill ha en bred och långsiktigt hållbar överenskommelse på migrationsområdet” nästan lika unisont som om de hade varit en kör som sjöng upp för en konsert.
Till en del handlar det om att de inte kan säga mer än så med hänsyn till de pågående förhandlingarna. Men det handlar också om att migrationspolitiken är det närmaste vi kommer ett politiskt minfält – den väcker starka känslor hos stora delar av väljarkåren, och är ytterst den sakfråga som har drivit en kil igenom och splittrat de politiska blocken.
Vilket avgörande förhandlingarna än kommer till riskerar på kort sikt att leda till en regeringskris, och på längre sikt att bli avgörande både inför och efter valet 2022.
I sådana frågor är breda samarbeten önskvärda. I bästa fall kan de bilägga en polariserande stridsfråga, och tjäna till att rikta uppmärksamheten mot de frågor som på allvar skiljer partierna åt; på välfärdspolitiken, på klimatfrågan och på hur vi ska hantera den ekonomiska kris som den globala pandemin har orsakat.
Att hoppas på detta i just migrationsfrågan vore däremot naivt. Oavsett vilken lösning som antas, kommer Sverigedemokraterna att ställa sig till höger om dem – deras motstånd har aldrig handlat om volymer eller invandringen som ett materiellt faktum, utan är ett kulturellt och i inte ringa grad psykologiskt fenomen. När populismens och främlingsfientlighetens vindar har sluppit ur krukan går det inte att stoppa tillbaka dem igen.
Därför måste det centrala för Socialdemokratin i detta fall inte vara att komma till en bred överenskommelse till vilket pris som helst, utan framför allt att landa i en position som partiet, dess väljare och dess företrädare kan stå för i alla väder. Vilken lösning man än finner, kommer den inte att leda till det streck i debatten man kanske hoppas på.
Det handlar om att våga diskutera en fråga som ofta blir orimligt svartvit: I ena vågskålen finns våra internationella åtaganden och den asylrätt vi alltid velat stå upp för, och i den andra det faktum att vi lever i en värld och ett land där solidariteten faktiskt inte är obegränsad.
Så enkelt är det emellertid inte. Asylrätten må ha varit obegränsad i teorin, men den har aldrig varit det i praktiken – och man skulle nästan kunna säga att den har kunnat vara teoretiskt obegränsad just eftersom den aldrig har satts på prov i verkligheten.
Man måste också kunna säga att förutsättningen för den tidigare svenska positionen var att vi skulle hitta en gemensam, europeisk lösning. Utan en sådan är den ett modigt och viktigt ställningstagande, men knappast hållbar vare sig som lösning på migrationsfrågan eller som politisk position.
För europeisk del kan man inte säga annat än att svaret på flyktingkrisen 2015 var ett moraliskt och politiskt misslyckande. I stället för att svetsa samman och visa EU:s och solidaritetens styrka drev den en kil mellan och genom medlemsländerna.
Att anpassa sig till den verkligheten är smärtsamt, och man måste inte låtsas gilla det. Man måste emellertid våga tala klarspråk om sin position och de beslut man fattar. Gör man det inte riskerar varje streck i debatten att bli ett streck i sanden i stället – enkelt att dra, men lika lätt att sudda ut.