GÄLLIVARE
Hon har slagits mot dopningsanklagelser, motståndare och överträning. Hon har varit nära att krossas under det norska folkets och sina egna förväntningar.
Nu berättar NSD historien om hur den lilla jäntan från Trondheim hittade tillbaka till glädjen - och hur hon blev en av världens bästa någonsin.
- Jag hatar att förlora, säger Marit Björgen till NSD.
DE FÖRSTA ÅREN
Marit Björgen föddes den 21 mars 1980 i Trondheim. Hon växte upp på en bondgård i byn Rognes och har många gånger tackat sin fysiska barndom för de idrottsliga framgångar hon fått senare i livet.
"Man var tvingad att vara med och bidra och att man fick jobba och ta i hemma på gården har bara varit nyttigt för skidåkningen", har hon sagt till Dalarnas Tidning.
Björgen blev tidigt intresserad av idrott. Hon testade på både fotboll och handboll innan hon till sist fastnade för skidåkning. Många hårda pass avverkades på rullskidorna i den långa backen mellan Troöyen och Buset i hemtrakterna.
Nu kallas den för Björgenbacken.
Hon tränade ofta med killar vilket betydde mycket för hennes utveckling. Hon var tävlingsmänniska redan som ung och hatade att förlora, oavsett motstånd.
"Jag ville ju inte vara sämre än killarna så det blev en del tuffa pass", skriver hon på sin hemsida.
GENOMBROTTET
Som 19-åring debuterade Marit Björgen på världscupen. Men det var inte förrän tre år senare, 2002, som hon vann sin första VC-tävling - ett sprintlopp i Düsseldorf. Och det var just som sprintspecialist Björgen skapade sig ett tidigt affischnamn. 2003 kom det första VM-guldet - i just sprint.
Året därpå tog den 24-åriga jäntan från Rognes sin första distansseger på världscupen. Platsen var Gällivare och Björgen hade fått sitt definitiva genombrott.
I Oberstdorf 2005 blev Marit Björgen stor VM-drottning. Hon tog fem medaljer - varav tre guld - och hann knappt lämna Tyskland förrän snacket om sex guld i Turin-OS drog i gång. Vem skulle stoppa henne? Den 25-åriga norskan hade vunnit den totala världscupen två år i rad och skulle i princip semesteråka hem medaljerna i Italien.
Men inget gick enligt planerna. Det blev bara ett silver i Turin och en tung tid i norskans karriär hade tagit sin början.
DEN TUNGA SVACKAN
Marit Björgens tränare de här åren hette Svein Tore Samdal och han satte upp ett stenhårt träningsprogram åt stjärnan. Efter sitt succé-VM 2005 konstaterade Björgen i Aftonbladet att "den som tränar bäst vinner mest" och hon ökade sin träning från 800 till 850 timmar.
Men den hårda träningen skulle bli förödande. Norskan drabbades av överträning och gick från oövervinnerlig - till mänsklig.
Björgen vann visserligen några strötävlingar här och där men hon tvingades bryta Tour de Ski 2008 - året då Charlotte Kalla vann - och på VM i Liberec 2009 nådde hon botten. Det blev noll medaljer och Björgen mådde jättedåligt. I en färsk intervju med Adresseavisen berättar hon om mardrömsdygnet efter den misslyckade dubbeljakten:
"Den natten var jag så långt nere som jag någon gång varit. Det var många tårar. Jag var väldigt besviken och låg hela natten och tänkte. Jag sov nog inte mycket. Jag var inne på att lägga skidorna på hyllan."
Men mitt i all besvikelse och frustration kände Marit Björgen suget efter revansch. Hon tänkte inte ge upp.
ÅTERKOMSTEN
Björgen bestämde sig för att glömma alla fiaskon, ta nya tag och ändra sitt träningsupplägg. Efter år av alldeles för hård träning insåg hon att det var dags att tänka om och lugna ner sig lite.
"Jag trodde möjligtvis att träden växte till himlen med många tuffa träningsperioder, men min kropp har blivit körd för hårt. Jag har varit för tuff med mig själv", sa hon till VG.
I samma intervju sa hon också: "Det fattas fortfarande ett OS-guld. Och vem vet - kanske OS i Vancouver blir min sista OS-chans."
Det nya träningsupplägget blev en succé. Precis som de olympiska spelen i Vancouver. Marit Björgen inledde med en bronsmedalj bakom Charlotte Kalla på tio kilometer fritt. Sedan tog hon tre guld och ett silver - och blev stor OS-drottning.
Marit Björgen hade funnit ro. I en intervju med Expressen 2010 sa hon: "Jag har nog aldrig mått bättre i mitt liv. Inget stressar upp mig. En inre glädje. Jag trivs helt enkelt bra med mig själv just nu."
VM-DROTTNING PÅ HEMMAPLAN
Sagan om Marit Björgen skulle fortsätta. När det var dags för VM hemma i Holmenkollen 2011 var hon skyhög favorit - och hon infriade förväntningarna. Fyra guld och ett silver blev hennes makalösa facit. I en intervju med Dalarnas Tidning beskrev Björgen VM-magin såhär:
"Jag kommer aldrig att få uppleva något liknande. När jag stod på startlinjen på första distansen tänkte jag att nu var det bara att njuta. Kanske var det just det som var nyckeln till framgångarna för det var en oerhörd press med så mycket folk under VM".
ASTMAMEDICIN OCH DOPNINGSANKLAGELSER
Livet som skiddrottning innebär inte bara hyllningar och beröm. Marit Björgen har gång på gång tvingats försvara sitt användande av den tidigare dopningsklassade astmamedicinen Symbicort. En av dem som riktat hårdast kritik - och som kallat Björgen för en fuskare - är konkurrenten Justyna Kowalczyk.
Polskan har bland annat sagt de berömda orden: "Jag laddar i spåren medan Björgen laddar på apoteket."
Norskans muskelmassa har också varit en källa till många konspirationsteorier. På den norska idrottsgalan 2012 visade Björgen upp ett par extremt vältränade armar och dopningsanklagelserna tog en ny vända. Själv konstaterade hon till tidningen Adresseavisen att det var sista gången hon bar ärmlös klänning på galan. "Jag skäms inte men när samtalsämnet blir så stort så kommer jag klä på mig nästa gång. Jag är glad att jag är 30 år och hårdhudad."
FRAMTIDEN
Det har gått 13 år sedan världscupdebuten och Marit Björgen har vunnit allt som går att vinna. Ändå satsar hon mot VM i Falun 2015. Vad driver henne nu? Hur klarar hon av att motivera sig? För NSD berättar hon om den enkla hemligheten bakom alla framgångar:
- Jag hatar att förlora...
- Jag har ett fantastiskt lag runt omkring mig och när jag ser hur de andra tjejerna utvecklas och blir bättre hela tiden inser jag att jag måste jobba stenhårt för att hänga med. Jag älskar att vinna och hatar att förlora, det är det som motiverar och inspirerar mig. Det och känslan av att bli bättre hela tiden, att göra saker bättre än tidigare. Det är min motivationskälla.
Siktar du mot Falun 2015?
- Ja, det måste jag göra.
Och den här säsongen då?
- Tour de Ski och VM är mina stora mål. Jag hoppas på fler VM-medaljer, men det blir svårt att kopiera det som skedde på VM i Holmenkollen. Men nån medalj hoppas jag kunna få med mig hem...