Spelaren ifråga drabbades av sin första hjärnskakning i sena tonåren.
– Jag har haft sex stycken nu, säger han.
Efter den första tog det bara en vecka innan han mådde bra.
– Den andra hjärnskakningen är den värsta jag har haft, jag var borta i nästan sex månader den gången, berättar han.
Hur är det att ha en hjärnskakning?
– Det är olika för alla. Vissa mår bra igen efter en vecka, precis som jag gjorde efter min första. Men jag tycker det känns som att hjärnan går på halvfart. Allt känns jobbigt och jag kan inte göra så mycket. Jag kan till exempel inte gå och handla på grund av färgerna i affären. Sedan blir jag ljuskänslig och har en malande huvudvärk. Vilket förstås påverkar humöret.
– Och att inte få träna stressar en. För man vet ju att man måste ta igen det man inte kan göra just då, tillägger han.
Oron för att drabbas av fler hjärnskakningar har gjort honom försiktigare på isen.
– Mycket försiktigare. Jag gör aldrig dragningar inåt banan längre, och jag håller koll på vilka spelare jag möter. Jag vet ju vilka som brukar tacklas, säger han.
Hur mår du i dag?
– Jag mår bra. Jag har fortfarande problem med vissa saker, jag är exempelvis känslig för ljus. Sedan kan jag kan inte sitta och läsa om jag åker bil. Eller åka tåg eller buss bakåtvänd. För då mår jag så jävla illa. Och om jag anstränger mig väldigt mycket så kan jag få ont i huvudet. Men jag fick komma till ett ställe där de är specialister på sådana här saker och har fått mer kunskap.
– Ovissheten var det värsta. Att inte veta varför man mår som man gör eller om det kommer bli bra, tillägger han.
Specialister har gett honom ett lugnande besked.
– Enligt dem finns det ingen anledning för mig att sluta, säger han.
Han upplever att det finns en kunskapsbrist inom hockeyn när det gäller hjärnskakningar.
– Jag har sett folk få helt sjuka smällar, men ändå tillåtits spela vidare, berättar han.
Görs det tillräckligt inom svensk hockey för att minska risken för hjärnskakningar?
– Absolut inte. Jag tycker det är mycket som är luddigt och de borde lägga mer resurser på det. Sedan måste de få bort de där onödiga tacklingarna. Det är en sak om man får en hjärnskakning av en tackling med god avsikt. Jag har fått blindsidetacklingar när det varit en minut kvar och jag inte ens haft pucken. Bara för att någon i det andra laget som har varit arg. Det kan få sjuka konsekvenser för de som åker på sådana smällar. Och de kan inte ge en spelare som gör något sådant ett par matchers avstängning och några tusenlappar i böter. Bedömningarna måste bli bättre och straffen hårdare.
Vad är anledningen till att ni som har drabbats av flera hjärnskakningar oftast inte vill prata öppet om det?
– Det är framför allt av två anledningar. Klubbarna vill inte sajna spelare som har haft flera hjärnskakningar. Och man vet aldrig. Det kan finnas någon i något av de andra lagen som hatar en och slänger upp en armbåge nästa gång vi möts ifall det är allmänt känt att jag har haft problem. Idioter finns ju överallt.
Hur brukar sportcheferna i klubbarna som är intresserade av dig reagera när de får veta hur många hjärnskakningar du har haft?
– Det är aldrig någon som har frågat mig. Och om någon skulle göra så vet jag inte om jag hade varit ärlig. Jag tror att jag hade ljugit. Om jag hade sagt att jag bara har haft en så hade de inte tyckt att det var någon fara, nästan alla har ju haft en hjärnskakning. Men om jag hade sagt som det är så hade de inte sajnat mig. Och det spelar ingen roll hur många du har haft. Se på mig. Min värsta var den andra.
Trendbrott
Antalet hjärnskakningar ökade under flera års tid inom svensk hockey. Allra värst var det under säsongen 2018-2019, då 70 hjärnskakningar rapporterades in i SHL, och 35 i SDHL. Men i slutet av förra säsongen meddelade man från ligahåll att man var på mot en tioprocentig minskning.
– Vi ser tydliga positiva tendenser – men det krävs ett målinriktat arbete från alla inblandade för att se en fortsatt positiv utveckling, sa SHL-chefen Johan Hemlin.