Carl-Erik ”Jätten” Eriksson och Jan Johansson skrällde när de blev sexa i tvåmannabob.
Jan Johansson, kälksport
Född: 1943-09-12 i Morjärv.
Förening: Djurgårdens IF.
Innsbruck 1976: 16:e Fyrmansbob. Sapporo 1972: 11:a Fyrmansbob, 6:a Tvåmansbob.
Vad var dina förväntningar inför OS?
– De var ganska höga 1972 i fyrmannaboben eftersom vi blev fyra på för-OS 1971. Vi låg väl på nivån kring de tio bästa inför Innsbruck men vi införlivade det inte riktigt. Det var verkligen en stor grej och vi tyckte att vi lyckats. Japan var väldigt långt bort på 70-talet när man är uppvuxen i Morjärv.
Hur skilde sig OS mot andra tävlingar?
– Det var ett helt annat upplägg men ganska fritt också för massakern 1972 i OS-byn i München kom ju senare. Det var inte det vaktsystem som utarbetades efteråt
Förr i tiden hade Sverige bobåkare som utmanade i världseliten.
Hur var tillvaron i OS-byn?
– Det var en helt ny värld man kom till. I Innsbruck var även min bror Leif med och han skulle varit med 1972 men skadade sig då. Allt var väldigt ordnat och vänligt där. Till 1976 blev det helt annorlunda med tillträde och kontroller.
Efter sjätteplatsen fanns hopp om bra resultat även i fyrmannabob men där gick det sämre för Sverige och Jan Johansson.
Vad säger du om din insats?
– Vi lyckades väldigt bra i tvåmanna men nådde inte till vad vi hoppats i fyrmanna, där vi egentligen var bäst. I tvåmanna hade vi ett väldigt lyckat åk och det var en stor glädje. Veckan efteråt laddade vi för till fyrmanna men där gick det inte alls bra.
Vad är bästa OS-minnet?
– Sjätteplatsen går inte att komma ifrån och det är ju det bästa vi gjorde någon gång. Att bli sexa är väl det bästa ett svenskt ekipage gjort i bob. Boben var lånad av Italien och vi fick åka på nåder eftersom vi bara hade fyrmannaboben med då vi inte gjort resultaten innan.
Sågspånen som OS-deltagarna i Sapporo låg i.
Har du någon bra historia/anekdot från OS?
– Mitt i OS-byn fanns en badanläggning. Där inne fanns en försänkning på 20 meter i diameter som fyllts med sågspån och sedan fylldes värme underifrån. Det fattade vi tycke för och en funktionär grävde en grav åt en. Sedan lade man sig där och de skottade över en så bara huvudet stack upp med plastmössan man fick. Där låg man och svettades bland spånen så det var väldigt skönt men när OS-läkaren fick höra om det så förbjöds allt. Han tyckte det var bland de värsta smitthärdarna och så var det ju. Men populärt var det.
Vad har du gjort efter karriären och vad gör du nuförtiden?
– Jag bodde i norr till lumpen då jag flyttade ner och kom i kontakt med personer som frågade om jag ville prova. Det fanns ingen bob i norr men en liten bana i Saltsjöbaden och en i Jämtland. Vi låg utomlands några månader och laddade. Jag var ledare på Lake Placid 1980 men hade lagt av då. Sedan bodde jag i Stockholm och var polis där. Nu bor jag i Grimeton i Halland där min son bodde. Svenskarnas möjligheter är goda på OS men det finns ju inga bobåkare längre.
Under 1972 uppmärksammades både Morjärv och bob av den legendariske skribenten Jan Olof ”Jolo” Olsson.