Luleåtalangen fann hockeylyckan i den klassiska klubben

Stockholm har blivit kallt. Det blåser snålt och regnar småspik när jag kämpar mig genom motvinden från Globens tunnelbanestation. Ett tusental, kanske några fler, supportrar har vågat sig ut i den kulna decembersöndagen för att parkera sig på läktarna.
En hemmamatch mot Oskarshamn är inte prio ett mitt i julstöket.
I taket på Johanneshovs isstadion hänger vimplar med gamla hjältar. Leif "Honken" Holmqvist och Bert-Ola Nordlander är två av giganterna som fått sina tröjnummer pensionerade. AIK ligger nia i elitseriens maratontabell och ståtar med fem SM-guld.
Nu möter man storheter som Nybro och Mariestad.
- Det är ju en väldigt klassisk förening. När de hörde av sig tänkte man ju direkt "oooh, AIK", man tänkte inte så mycket på att de var nykomlingar i allsvenskan.

Per Savilahti-Nagander lämnade det Luleå Hockey som han spelat för under hela sin uppväxt efter fjolårets fiaskosäsong. Han valde att skriva på för Stockholmsklubben, som hårdsatsade för att ta klivet tillbaka till elitserien. Tillsammans med Luleåbacken anslöt också målvakten Christopher Heino-Lindberg, tränaren Roger Melin och NHL-backen Dick Tärnström. Tre pjäser som de flesta elitserielag hade velat lägga beslag på.
- Det var dags för mig att flytta, att pröva på något nytt. Jag fick ju rätt mycket speltid i början av säsongen i fjol, men sen blev jag skadad och då blev det inte så mycket mer. Jag kände att jag var tvungen att röra på mig för att fortsätta utvecklas, och det gör jag här. Varje dag.
Med Roger Melin som tränare, Richard Franzén som assisterande och Dick Tärnström som backpartner måste det vara svårt att inte utvecklas?
- Jo, Dick är ju grym, det är ju en dröm att få spela med honom. Allting han gör sker med ett sånt lugn, han är alltid ett steg före och då ser det så enkelt ut. Sen brukar jag köra rätt mycket individuell träning med Franzén, lite snabba fötter och så.
Behövs det?
- Nej, egentligen inte, jag är ju som "Foppa" på skridskorna, säger Savilahti-Nagander och skrattar.

I fjol var situationen inte lika rolig.
Han älskades för sitt fysiska spel, han älskades för att han då och då tog ett slagsmål för Luleå. Men den kärleken kom nästan uteslutande från ståplatspubliken. Resten av Coop arena såg en ung, stor back som var osäker med pucken och långsam på skridskorna. Till slut gick ett sus av besvikelse genom folkmassan så fort Per Savilahti-Nagander fick pucken.
Ibland gick det till och med längre än så.
- Det är klart att det märker en, när man blir rent ut hånad. Av sin egen publik, dessutom, det är ju dem som ska hålla på en och bära fram en. Med klacken var det annorlunda, det var kostymnissarna på sittplats som var värst.
Man märker ändå av sånt ute på isen?
- Absolut, det var rätt jobbigt ett tag. Men jag och Roger pratade mycket om det där, om att inte låta de trycka ner en och att inte vara rädd ute på isen. Någonstans så har det väl gjort att man har växt också, att man har blivit tuffare.
"I särklass det snyggaste mål jag gjort"
Matchen mot Oskarshamn är inget att skriva hem om. Den stora backen med nummer 45 på ryggen slår ett par indianare, avvärjer ett friläge och brottas lite med en motståndare, vilket renderar i tio minuters avsvalkande vila. AIK vinner med 7-1, och Per Savilahti-Nagander går poänglös från isen.
Han hade problem med vänsterhanden, "någon sena som var utsliten", i början av säsongen. Men när han kom tillbaks har han gått som tåget. Inför matchen mot Oskarshamn hade han gjort poäng i fyra raka matcher - det snyggaste i toppmötet mot Leksand, då han trampade in i motståndarnas zon och vräkte in ett slagskott i närmsta krysset bakom Eddie Läck.
- Ja, vilket jävla mål det var. I särklass det snyggaste jag har gjort, annars har det ju mest blivit brunkarbaljor när jag har bökat in den framför mål.

Roger Melin tycker om att använda den stora backen i Holmström-rollen i numerärt överläge. Annars brukar högerfattade backar med bra skott gärna få agera point på blålinjen, men:
- Jag har ju haft lite problem med handen och inte riktigt kunnat skjuta så bra. Så vi prövade att sätta mig framför mål, jag är ju stor och skymmer mycket.
Du ser ut att trivas med att vara där och irritera folk?
- Jo, det gör jag ju (skratt). Man kan rappa någon med klubban och gruffa lite, det är egentligen perfekt för mig. Jag måste bara lära mig att inte vara i vägen när mina egna spelare skjuter.

I och med vinsten mot Oskarshamn, och den efterföljande segern mot Malmö, gick AIK till julvila med bara två poäng upp till Leksand. Satsningen har lyckats, och mycket talar för att laget tar sig till kvalserien redan under första året i allsvenskan.
- Det känns som att AIK har värvat rätt typer istället för stora namn. Vi har ett lag med unga, hungriga spelare som är jävligt jobbiga att möta. Dessutom lär vi vara det enda laget i kvalserien som spelar utan press.
"Tänk en kvalserie mot Djurgården..."
Men är ni elitseriemässiga?
- Så mycket skiljer det inte, men vi behöver vi inte heller vara det. I en kvalserie handlar det om så mycket annat, att få en bra start och att slippa trycket. Tänk dig en kvalserie med oss, Leksand, Malmö, Djurgården, Södertälje och ett lag till. Det är ju vi som har allt att vinna där.
Djurgården i en kvalserie...
- Ja, eller hur! Det hade varit rätt mäktigt, fullsatt här på Hovet med den grymma akustik som det är... Jag får nästan rysningar bara jag tänker på det.

Och det får nog flera förbundspamparna också. Stockholmshockeyn mår inte bra nu, några dagar innan har jag sett Djurgården vinna mot Luleå i sudden inför 3 986 åskådare.
I en miljonstad.
- Samtidigt är det lite skönt också. Fotbollen tar, och får, väldigt mycket fokus här. Men jag som är uppvuxen i Luleå vet ju hur det är när alla vet vem man är och vill prata hockey hela tiden. Alltså, inte för att jag vantrivdes med det, men samtidigt kan det vara rätt skönt att gå omkring där ingen vet vem man är.
Men du. Nu går Luleå som tåget och du sitter här i allsvenskan. Ångrar du dig inte?
- Nej, aldrig. Jag hade ändå varit i Luleå i fyra år och aldrig tagit det där sista klivet. Det är jätteroligt att det går så bra för dem, jag gillar verkligen föreningen och försöker se alla matcher jag kan. Men jag vet att jag gjorde rätt val nu, det är det inget snack om.
Och framtiden? Kan du tänka dig att komma tillbaka?
- Nå, vi får väl se om de vill ha tillbaka mig. Men visst kan jag tänka mig att spela för Luleå, det är ändå min moderförening och de har gett mig allt. Men först ska jag ju spela kvalserie mot Djurgården (skratt).