I coronavirusets spår stängs världen ner allt mer dag efter dag. Vi isoleras från omvärlden och inom en snar framtid, för sällan har den framtiden varit mer oklar, kanske vi sitter hemma i kökssoffan och knäpper med fingrarna i tristess på köksbordet.
Egentligen ska vi inte klaga. Vi har tv-apparater, telefoner, paddor, datorer och annat krimskrams där vi kan följa vad som händer i världen, gott så.
Men.
Vi kommer inte ha något direktsänd sport att följa, varken på plats eller via fiberkablar. Vi som är vana med att ständigt surfa in på tvmatchen.nu för att planera kvällen och kommande helgs sändningar, möts av idel tråkiga nyheter – orden uppskjuten och inställd har aldrig varit så flitigt använda.
TV-bolagen och de olika streamingtjänsterna gör sitt för att stilla vårt omättliga behov av sport. Vi kan plöja igenom VM-krönikor från när Mario Kempes skottade in mål för Argentina 1978 till 2018 års VM-turnering i Ryssland där Marcus Berg försökte skotta in mål för Sverige.
Vi kan nöta sportdokumentärer i all oändligt. Ni som inte har sett The two Escobars från ESPN:s dokumentärserie 30 for 30 bör per omgående göra så. Det finns en uppsjö av andra magiska sportdokumentärer i just den serien, så in och plöj.
När det väl börjar bli ont om osett sportmaterial får ni gå utanför boxen. Beroende på vilken generation ni befinner er i, endera söka själva, eller skicka upp mor eller far, efter den mytomspunna kartongen längst inne bakom bråten på vindan, märkt "VHS-godis från Uno Kryss Due".
Där Thomas Nordahl, i sin roll som Don Tomasso, reste land och rike runt i La Bella Italia och träffade allt och alla runt Serie A, som då under 90-talet rankades som världens bästa liga.
Eller gräv fram någon av Björn Borgs Wimbledonsegrar, funkar så klart både som rörlig bild anförd av Bengt Grive men också som radioversion med kommentatorn Mats Strandberg och oraklet Björn Hellberg vid sin sida.
Det finns absolut sportögonblick som fortfarande får en att fara åt känslorna å det grövsta. Charlotte Kallas slutsträcka i OS-stafetten 2014 i Sotji, de stående ovationerna i Toronto för Börje Salming under Stanley Cup 1976, J-O Waldner lattjade hem OS-guldet 1992 i Barcelona, Tre kronors vändning mot Finland i VM-kvarten 2003, Patrik Sjöbergs världsrekord en ljummen sommarkväll på Stockholm stadion 1987 och "Ingo vs Floyd" 1959 på Yankee Stadium.
Självklart går listan göras längre och jag har säkert glömt bort något, men då är bara leta upp klipp och njuta.
Men hur det än är, vi kan drunkna i nostalgiska sportögonblick när vi gräver i arkiven. Men den riktiga nerven från en direktsänd match eller tävling, den kommer inte infinna sig.
Till slut kommer vi tröttna på att se Gary Lineker göra sina sex baljor i öppet mål under VM 1986. Första 22 repriserna från valfri presskonferens med Thomas "Bulan" Berglund och Roger Rönnberg kommer så klart locka till fniss, men sen då. Att spana in Jörgen Brinks klassiska åka skidor på stället-vägg från VM-stafetten 2003 i Val di Fiemme ger ju jobbiga känslor än i dag, men långt ifrån lika hemska som när det väl skedde.
Pandemin är urusel på alla de sätt. Låt den försvinna från vår planet med allt det hemska den ställer till med, för det första för mänskligheten. Sedan kan vi få tillbaka direktsänd sport med proppfulla läktare åter igen i nästa led.
Att spela stormatcher utan publik var aldrig något alternativ av förståeliga skäl. All form av idrott behöver publik, den absolut högsta elitnivån liksom eldsjälarna som följer sitt lokala divison 5-lag nere på vallen.
Hur som helst hade det blivit tråkigare, även om publik hade tillåtits – toapapperstifon hade ändå lyst med sin frånvaro ...