Segerkyssen. Johanna Nilsson och Andreas Nordblad vann ett ultramaraton i Spanien förra hösten.
För ett och ett halvt år sedan sprang de på varandra.
Bokstavligt talat.
Johanna Nilsson och Andreas Nordblad fann kärleken genom sporten de båda älskar.
– Vi träffades på ett långpass med Lulekamraterna och sedan började vi träna tillsammans. Det var fantastiskt och sa bara klick, säger Johanna Nilsson.
– I stället för att gå på klassiska dejter var vi ute och sprang tillsammans, berättar Andreas Nordblad.
Johanna blev gravid och nu väntar de sitt första gemensamma barn.
– Jag är i vecka 26 nu och är beräknad 27 augusti, men det kommer säkert bli lite tidigare då jag är över 40, säger Johanna Nilsson som är 42.
Hur känns det att bli mamma?
– Jättespännande. Jag har haft så många förutfattade meningar att jag som gravid inte kan göra det eller det. Folk säger att man inte får göra si eller så eller att man mår så här. Jag känner bara att många nya vägar har öppnats och man hittar nya sätt att göra saker på. Det är fantastiskt att man har något i magen som växer under tiden.
Tidigare sprang Johanna tio mil i veckan.
Nu har hon dragit ner till sex mil.
Hon har fått en del reaktioner på att hon väljer att fortsätta med löpningen.
– Det finns mycket åsikter om att jag inte ska springa för att jag är gravid, men alla upplever en graviditet olika.
Hon har pratat med andra löpare som varit gravida.
– En del som är på samma nivå som jag har inte kunnat springa på grund av höfterna. Ultralöparen Frida Södermark sprang ett lopp på nio mil när hon var gravid i sjunde månaden. Hon har som jag en lång bakgrund av löpning och byggt upp en tålighet i kroppen under en så lång tid. Det hjälper mig nu, säger Johanna och fortsätter:
– Man måste själv känna efter och alla kan ju inte springa en halvmara i sjätte månaden. Så länge det känns bra, man lyssnar på kroppen och har inte har ont – då är det bara att köra. Det är rådet jag fått från mödravårdscentralen.
Johanna Nilsson tycker det är viktigt att lyfta träning i samband med graviditet.
– Jag vill vara en inspiration till andra och visa att man inte behöver sluta med det man älskar för att man är gravid. Träning minskar också risken för depressioner.
Johanna Nilsson har många meriter inte minst från långa maratonlopp.
I april sprang paret ett maraton i Paris tillsammans. Då i den 20:e graviditetsveckan.
– Jag kände absolut ingenting. Nu har vi sprungit många pass runt 20-21 kilometer och fortsätter det kännas så här bra i höfterna, i kroppen överlag och att bebisen mår bra så är planen att springa Stockholm maraton i början av juni. Men långsamt. Det är inga prestationstider vi pratar om, säger Johanna Nilsson.
Andreas är imponerad över henne, finns där som stöd och tycker om att dela utmaningarna.
– Det är fantastiskt att kunna ha en sån här relation. Det är jättehäftigt att göra det tillsammans, säger han.
Johanna lägger till:
– Det är tryggt att ha honom med. Jag behöver bara vila fötterna på hans hälar när han springer.
Efter 71 km genom Spanien passerade Johanna Nilsson och sambon mållinjen.
Johanna Nilsson har sprungit Luleå stadsmara sju gånger.
Fem av dessa har hon varit först över mållinjen.
Nu gör hon sig redo för sitt åttonde lopp, den här gången i motionsklassen tillsammans med Andreas.
– Det är också ett sätt att visa att jag inte tävlar, men jag deltar i loppet. Vi kommer starta längre bak och inte alls ha något tidsmål. Förra helgen sprang vi en 21-kilometersrunda runt Karlsvik och då kändes det så bra. Kroppen var pigg och ville springa. Men vissa dagar känns det tyngre och vi får se var det landar, säger Johanna som lämnat Morjärvs SK och nu tillhör Lulekamraterna.
Andreas tror det är bra för Johanna att inte tävla.
– Jag tror det är nyttigt att öva på att ha löpningen utan prestationskraven, som du haft mycket tidigare, säger Andreas och tittar på Johanna.
– Nu ska vi springa ett lopp, men vi tävlar inte, säger Johanna och fortsätter:
– Samtidigt vill jag visa att du kan vara med i ett lopp som stadsmaran som gravid. Många skulle säkert inte ställa upp för att man inte är i tävlingsform och avstår hellre, men för mig är det gemenskapen och allt runt omkring, folk man träffar. Det blir en livsstil.
Löpningen känns bra för Johanna men visst är det annorlunda jämfört med tidigare. Kroppen är inte lika snabbstartad och hon blir lättare andfådd.
Hon har stängt av pulsmätaren på klockan och lägger in fler pauser.
– Det hjälper mig mentalt. Stanna till och reglera kläderna och ta kisspauser, för det känner man av mer nu. I ett vanligt lopp hade man inte tagit sig tid till det på samma sätt. Det känns som en väldigt nyttig resa att göra det här.
Johannas mål att springa så länge det bara går.
– Livet blir tomt utan löpningen. Den ger så mycket själsligt och psykiskt välbefinnande. Ingenting är som löpning och nu när jag är gravid räcker fem kilometer för att jag ska känna ett välbefinnande. Tidigare när jag tävlade som mest skulle jag knappt bytt om för fem kilometer. Dimensionerna ändras.
Du kanske springer in till BB till och med?
– Man vet aldrig, säger Johanna och skrattar ihop med Andreas.
Har du något råd till alla som ska springa Luleå stadsmara?
– Njut av att du kan göra det. Känn tacksamhet att just du har tagit dig hit. Känn dig duktig när du tagit dig i mål oavsett tid och bara njut så mycket som möjligt.