FALUN/LÄNGDÅKNING
Johan Olsson faller, rasar, dör nästan över mållinjen. Han ligger kvar länge. Han flämtar, ylar nästan in luft i sargade lungor. Till sist reser han på sig och ser, mer än allt annat, nöjd ut.
Inte trött, inte lycklig, inte sprudlande glad.
Bara nöjd.
Ännu en dag på jobbet.
Det finns en schablonbild av skidåkare som tjuriga ensamvargar, fåordiga och karga. Med frost i pälsen och snor i mustaschen rusar de in bland snötyngda granar, över bottenfrusna myrar och uppför karga fjällsidor. När de fällt sitt byte i målfållan vrålar de ut sin glädje över den lyckade jakten.
Den där schablonbilden har väl inte stämt sådär fruktansvärt bra sedan 80-talet någon gång, men vi människor är vanedjur och gillar det hemtama. Så funkar det ju med schabloner – de formar verkligheten så att den passar in i formen på våra hjärnor snarare än tvärt om. Dagens landslagsåkare är sociala, högpresterande a-barn med lysande framtidsutsikter oavsett vad de skulle ha tagit sig till med sina liv.
Utom i ett fall. Johan Olsson är så gammeldags att han lika gärna skulle kunna tävla i pjäxor av näver.
Men inte bara.
– Jo, mina barn är här, men jag vet inte om jag ska träffa dem. Jag kan inte se dem utan att ta upp dem i famnen – och då kan jag bli sjuk, säger Olsson och ser sorgsen ut.
Johan Olsson är Wassberg i velour, han är både fjäll och frappucino.
Mer än allt annat är han en vinnare.
Han är en vinnare så till den milda grad att han inte ens framstår som särskilt glad. Jag studerade honom när han satt på presskonferensen efter loppet, jag såg honom på scenen när han tog emot sin medalj. Han var glad, jojo – men mest såg han nöjd ut, där också.
Det är ju så här verkligheten ser ut i hans hjärna.
Med den här situationen känner han sig van.
Han blev sjuk i december, han lämnade familjen i januari, han tränade som en galning. Han saknade familjen så att han höll på att gå sönder, men han höll käften och led. Han kom till VM med ett riktigt lopp i kroppen och sedan gör han det här.
Det är imponerande, oerhört imponerande – men förvånande?
Nej, inte av Johan Olsson.
– Jag kan träna extremt hårt. I januari tränade jag över 100 timmar, jag åkte 30 mil skidor på 15 dagar när jag var uppe i Bruksvallarna. Själv.
En jämförelse? Ett sammanhang? Varsågoda: Norrmannen Martin Johnsrud Sundby har sprängt alla världselitens gränser i år, han har tränat lite drygt 1 000 timmar och verkar ha gått in i väggen på grund av det.
Det blir lite mer än 80 timmar i månaden.
Olsson tränade alltså 100.
– Det var väldigt, väldigt tufft att träna fem-sex timmar om dagen när det var 20 grader kallt. Själv, i två veckor, bara trumma på, dag ut, dag in, bara träna – och inte göra något annat. Men det arbete jag la ner då är ju det som räntar av sig nu.
Var det smärtfritt? Naturligtvis inte.
– Jag bröt ihop ibland, det ska jag inte sticka under stol med. Jag ville åka hem och skita i det.
Men det gjorde inte Johan Olsson. Han gjorde som han alltid gjort – det var ju bara det här mästerskapet kvar.
– Nu när man börjar närma sig slutet på eran med skidåkning är det på något sätt lättare att hantera det. Hade jag varit 22 och vetat att jag hade tio år framför mig med det här hade jag gått under. Nu visste jag att det var sista gången. Jag fick bita i.
Snart är det vi som får bita i.
Johan Olsson är Sveriges bäste manlige mästerskapsåkare, han är en av våra största någonsin och snart finns han inte mer i den här formen. Han kommer att ge Sverige en medalj på stafetten, han kommer att ta en egen på femmilen, men sen är hans karriär över.
Det är som det är.
Vi får hålla käften och lida.
Till sist: I går kväll presenterade den svenska landslagsledningen laget till damstafetten. Det ser konstigt ut – världens bästa fristilsåkare på en klassisk sträcka framstår som slöseri – men mer än någonting annat är det ett lag för att slåss om segern istället för att säkra en medalj.
Det finns hundra sätt som det kan gå åt skogen på, men går det bra blir det guld.
Jag gillar ansatsen – även om det kommer att kännas väldigt märkligt att se Charlotte Kalla vänta i målfållan.