Lars-Gunnar Pettersson har innehaft så gott som varje högre post inom svensk skidåkning. Så sent som 2005 var han med i diskussionerna om att på nytt bli svensk förbundskapten, men då valde förbundet istället norrmannen Inge Bråten.
I dag jobbar han på skidgymnasiet i Gällivare, där han också bor.
Med utsiktspunkt från Dundret och Hellnerstadion har han sett massor av norrbottningar - och andra svenskar - flytta till Östersund de senaste åren.
Pettersson tycker inte om vad han ser.
- Det har blivit en sanning att man måste bo i Östersund för att bli skidåkare, jag tror inte att det är bra för svensk skidåkning. En stad kan inte föda alla duktiga skidåkare i Sverige.
Hur menar du?
- Jag tror att det är lättare att hitta sponsorer ute i landet. Vi har starka sponsorer som hjälper de som vill satsa här uppe och jag tror att det finns pengar att hämta för de som vill göra ett försök. Jag tycker att det är hedrande av till exempel LKAB att de vill stötta de lokala förmågorna. Dessutom finns det andra kopplingar i livet som är viktiga; vänner, familj och annat.
I tarmparasiten Cryptosporidiums spår har landslagsåkarna tvingats fly från Östersund. På senare tid har också landslagsledningen rekommenderat åkarna att fira jul någon annan stans än på hemmaplan.
Men trots de uppenbara sjukdomsriskerna vill L-G Pettersson framför allt att åkarna ska komma ut i landet - för att missionera.
- Det är viktigt att man är ute i bygderna. Norge är det bästa exemplet, där har man en väldig spridning.
Hur jobbar norrmännen?
- De har ett elitidrottscentrum i Oslo som många är knutna till, men många finns också kvar ute i landet. Det gör att man är stolt över en tiondeplacering på ett norskt mästerskap på ett helt annat sätt, eftersom det faktiskt är bygdens son eller dotter som åkt. Man identifieras mycket mer med hembygden.
Lite som relationen mellan Hellner och Gällivare?
- Marcus är ju ett levande bevis på att det fungerar att bo någon annanstans. Gällivareborna är stolta, med Marcus framgångar och arrangemanget på världscupen senast. Det kanske inte händer så ofta.
I gårdagens NSD kunde ni läsa om anledningarna bakom att skidåkarna trivs i Östersund. Till stor del handlar det om skiduniversitetet - Mittuniversitetets satsning på att kombinera elitidrottssatsning med studier.
Men ekvationen plugga/träna är inte helt problemfri.
- Det är en svår kombination. Skidåkarna är ambitiösa, de vill lyckas i skolan och träna bra. De har konstant dåligt samvete, säger Pettersson, som inte tycker att Mittuniversitetets lösning är tillräcklig.
- Det känns som att man lurar in dem lite, att det går att göra en elitsatsning samtidigt som man presterar i den akademiska världen. Det blir bara för mycket.
Pettersson tror att många av dagens landslagsåkare kommer att bli förvånade när studierna är klara.
- Gammalt tillbaka var det skogsarbete som gällde efter karriären, men fortfarande är det många som inte har något att stå på när allt är slut. Du måste vara i Hellners eller Kallas klass för att klara dig på pris- och sponsorpengar.
Pettersson vill nu se högre flexibilitet på fler universitet - och då gärna ett i Norrbotten.
- Jag kallar det "det svarta hålet". Efter gymnasiet finns det ett tomrum kring hur vi hjälper våra skidåkare. Jag önskar att man skulle ha bredare möjligheter att kunna anpassa sin utbildning individuellt. Det kanske Luleå tekniska universitet skulle få upp ögonen för, den eftergymnasiala utbildningen lockar många.
I sin roll som gymnasielärare ser Pettersson hur de yngre talangerna mer och mer eftersöker andra utbildningar än de som Mittuniversitetet kan erbjuda.
- Våra fyror ska ut i universitetsvärlden nästa höst, de säger att Östersund inte har de utbildningar som de vill läsa. Istället får de gå någon coachutbildning - och hur mycket ger det om man vill bli civilingenjör? Inte ett smack.