Irma Johansson Öberg med Sonja Edström-Ruthström och Britt Strandberg.
Irma Johansson Öberg, längdskidor
Född: 1932-04-03 i Börjelsbyn, Kalix.
Förening: IFK Kalix 1956, Luleå SK 1960.
Medaljer: 1 guld (stafett), 1 brons (stafett).
Squaw Valley 1960: 1:a Stafett 3x5 km, 8:a 10 km. Cortina d´Ampezzo 1956: 3:a Stafett 3x5 km, 7:a 10 km.
Vad var dina förväntningar inför OS?
– 1955 blev jag som 23-åring uttagen i skidlandslaget som besökte Moskva. Det taggade mig att intensifiera träningen för att bli konkurrenskraftig till OS-uttagningarna för att få delta. Inför 1960 hade jag inga förväntningar då jag 1958 på heltid utbildade mig till trädgårdsmästare. Det gav begränsade möjligheter till effektiv träning och 1959 jobbade jag heltid som trädgårdstekniker i Karlstad. Jag bestämde mig för att sluta tävla men arbetsgivaren och Sigge Bergman från förbundet var envisa och ville att jag skulle återuppta tävlandet.
Hur skilde sig OS mot andra tävlingar?
– OS riktade sig till alla sporter så då fick man kontakter och lärde känna andra sporters utövare.
Hur var tillvaron i OS-byn?
– Den var spänt koncentrerad på träning och den eventuella tid man hade som ledig tog man chansen till att se andra tävlingar som intresserade en.
Stafettstriden var hård men Irma Johansson Öberg och Sverige vann till slut.
Vad säger du om din insats?
– 1956 var första gången jag deltog i något så stort. Jag var väldigt nöjd med stafetten som gav oss brons och 1960 kändes det som att vi närmat oss den ryska och finska standarden. Chansen till medalj var i stafett och vi var peppade, inte minst prins Bertil, kommentatorn Sven ”Plex” Petersson och vår ledare Inga Löwdin. På första sträckan låg jag etta efter 300 meter och fick nya krafter då svenska killarna stod vid spåret och ropade att försprånget ökar. ”Kör allt som går”, skrek de. Både Britt och Sonja höll undan så glädjen var stor men inte lång för ryssarna lämnade in en protest och påstod att jag kört ihop med ryskan. Det var en lögn och turligt nog fanns bildbevis som friade mig så glädjen var obeskrivlig.
Vad är bästa OS-minnet?
– Självklart prisutdelningen och att få en guldmedalj av prins Bertil. Att få höra nationalsången samtidigt som flaggan hissades är stort och måste upplevas för att man känslomässigt ska förstå den glädje det ger.
Prins Bertil var prisutdelare efter stafettguldet.
Har du någon bra historia/anekdot från OS?
– 1960 blev alla svenska aktiva inbjudna till middag av en svensk förening i San Francisco där vi medaljörer placerades vid honnörsbordet. Där fick jag och Sixten Jernberg äran att sitta på varsin sida om prins Bertil. Tonen var lättsam och handlade bland annat om hans tävlande på motorbanor. Han tog upp plånboken och visade bilder från sina bilar och var verkligen en av oss.
Vad har du gjort efter karriären och vad gör du nuförtiden?
– Karriären slutade med stafetten och jag flyttade till Östersund. Där körde jag draghund och blev tvåa på SM. Yrket har varit inom trädgårdsverksamheter i Östersund och Skellefteå men jag pensionerade mig 1995. OS ska jag följa och inte minst för att vi har så många tjejer som kan hävda sig.
Peter Settman Irma Johansson Öberg och Britt Strandberg under Idrottsgalan 2015.
Vad fick du för reaktioner efter Idrottsgalan 2015?
– Vårt framträdande var tydligen uppskattat och detta märkte vi verkligen i tidningarna dagen efter. Mer förvånande var när vi promenerade på Götgatan och fick uppleva folks reaktioner. Jag blev stoppad vid övergångsställen och i affärer där man kom fram och berömde oss. Det var ungefär 20 personer som gav sig tillkänna så framträdandet hade satt sina spår. Kul!