Han visade att han är värd att accepteras

Det är inte bara en fördel med att befinna sig i en baskettokig stad som Luleå.
Engagemanget, ständiga kravet på segrar, har givetvis en baksida.
När spelet inte stämmer får man direkt stenhård kritik från media och publik - och då är det lätt att det låser sig.
Det var exakt vad som hände med Terry Williams i januari och februari.
Smekmånaden var över och vi på NSD satte rubriker som "Terrible Terry" och "Williams förbannelse".
I en väldigt öppenhjärtlig intervju berättade han att han aldrig hade upplevt något liknande i hela sin karriär.
"Min trepoängsprocent har alltid legat över 40, så har det varit hela vägen från high school genom college och även under mina första två år här i Europa. Men nu har jag ju skjutit illa ända sedan i januari, det är första gången jag upplever det", sa han.
Dessutom vilar Plannjas alla succéamerikaner - Eric Elliott, Donald Williams, Eddie Shannon och Andrew Mitchell - som ett spöke över dig. Allt Williams gör blir med automatik jämfört med den mäktiga kvartetten som fixat mästerskapsflaggor till taket i Pontushallen.

q q Och jag erkänner: jag var förmodligen den som allra mest gav upp hoppet om Williams. Det skulle aldrig bli något SM-guld med den guarden. För i slutspel krävs det en spelare som kan sätta de riktigt, riktigt stora skotten - de som avgör en hel säsong.

Redan mot Uppsala visade Williams tendenser på exakt det jag drömde om att se. När resten av Plannja spelade sin allra sämsta basket hade han styrkan att på egen hand bära laget på sina späda axlar.
Och mot Solna visade han att han är en spelare att lita på - i alla lägen.
För att till fullo förstå nivån på Williams prestation måste vi även ta en närtitt i det mentala spelet. Det som utspelade sig mellan lagets två amerikanska guarder. En prestigefull match i matchen.
I första halvlek sköt Williams tämligen illa, och han blev ganska uppläxad av Solnas Brandon McKnight. Williams måste ha känt att han var den sämre av de två och att det även var vad publiken diskuterade i halvtid.
Men när allt verkligen skulle avgöras, när Plannja låg under med fyra poäng och endast två minuter återstod av matchen, klev han fram.
4 70-71 - en klockren trea.
4 73-71 - en kuslig repris.
Ingen rädsla. Bara en vinnarskalle med rastalockar på.
Det var hans eget sätt att vråla rakt ut i luften:
- Acceptera mig! Jag duger till att vinna mästerskap! Jag förtjänar att nämnas i samma mening som Plannjas tidigare guards.

q q McKnight må ha dominerat stora delar av matchen. Men det var Terry Williams som vann den.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur Plannja kunde vinna den här matchen. I princip allt som kunde gå emot gjorde det. Laget gjorde så många enkla misstag i avgörande lägen att man måste ha bjudit Solna på 15-20 poäng.
Här skriver vi en förhandsartikel om poängmaskinen John Rosendahl. Vad händer? John gör två poäng (straffkast!) på en hel match. Måste vara världshistoriskt. Ändå klarar Plannja att vinna.
Det måste varit en chock för Solna Vikings.
Men en slump? Absolut inte, enligt Solnas coach Pekka Salminen.
- Det handlar om erfarenhet och vinnarskallar. För att vinna här uppe måste vi göra en perfekt match. Vi var nästan där, men bara nästan...
Och lagets kapten Leslie Myrthil sa ärligt:
- Vår orutin lyste igenom. Jag menar: jag och Hermansson är äldst i laget och vi hade väl bara varit sexa, sjua i Plannjas trupp...

q q Det såg faktiskt ut som om han böjde nacke inför den gröna maskinen. På fredag får vi se om han och Solna lyckas resa sig. Jag tror inte det.

n n Brandon McKnight gjorde 24 poäng i första halvlek, men bara två i den andra. Förklaringen heter Håkan Larsson. Hans försvarsspel borde bli en instruktionsfilm.