Från allsvenskan till Seskarö

Bandyn på vintern - och fotbollen på sommaren. Som spelare.
Så såg det länge ut för Keijo Hyvärinen. Han tänkte aldrig tanken att sluta spela och i stället börja döma.
Men 1993 föddes hans son Ville. Då förändrades det mesta.
- Det blev en stor ändring. Det var andra saker som blev viktigare i livet, säger Keijo Hyvärinen i dag.
NSD träffar den sympatiske 46-åringen i hans sommarstuga i Vuopioviken, ett par långa stenkast från Seskarö.
Över ett par koppar svart kaffe och gott fikabröd får han berätta om sin långa domarkarriär. Från början till slut.
- Vi hade ont om ungdomsdomare som dömde bandy i Haparanda. Olle Kvarneros drog ihop några killar från A-laget och frågade om vi ville bli ungdomsdomare. Det fanns ju inte för mig. Det vore som om någon nu skulle komma och fråga om jag ville bli fiskare här ute, säger Keijo och pekar ut genom fönstret vid matbordet, mot Bottenvikens blåa vatten.
Han fortsätter:
- Men Olle har alltid varit så sympatisk och jag tänkte att jag kunde gå på utbildningen de där kvällarna.
Några månader senare, när den mörka hösten väl hade infunnit sig, damp det ner ett brev i Keijos brevlåda.
Innehållet i detta brev: Nu var det dags att börja döma bandy.
På allvar.
In i hetluften, bara.
- Det var otroligt skoj. Jag fick börja döma med personer som hade dömt mig, när jag själv spelade. Folk tyckte att jag var ganska duktig. På något sätt kom jag in på att jag skulle hålla på med det här även på sommaren.
Sagt och gjort. 1995 gick han sin första domarutbildning.
- Jag fick börja döma i den division som jag själv hade spelat i. Jag kände ju minst 90 procent av spelarna. Det kändes lite konstigt. Men det var ett sätt att få vara kvar i fotbollsfamiljen, och sättet man blev bemött på var helt annorlunda.
Hur då?
- När du som spelare har åkt i väg till någon liten by, kanske 27 mil hemifrån, så är världen mörk på hemvägen om du har förlorat. Och tvärtom, har du vunnit så är världen ljust. Nu kunde jag njuta på ett annat sätt. Det var en helt annan anspänning.
"Allt bara ramlade på en"
Keijo Hyvärinen började alltså döma förhållandevis sent. När han gick sin första kurs var han 31 år.
Efter sin första division IV-match blev han rejält sågad av den domarinstruktör som bevittnade matchen - men sedan gick det riktigt, riktigt fort för Hyvärinen. Det tog honom bara fem, sex år att bli elitdomare.
- Ja, jag inser att det gick fort, men jag hann inte tänka att det gick speciellt snabbt. Allt var så kul, allt bara ramlade på en.
Men kometkarriären orsakade även vissa bekymmer. Hösten 2000 ringde det några signaler i Keijos telefon. Det var Svenska fotbollförbundets domarchef Bo Karlsson som frågade:
- Vill du bli elitdomare?
Det ville han - sannerligen. Men eftersom det inte är tillåtet att vara elitdomare i flera sporter i Sverige så var Keijo tvungen att ta ett tufft beslut.
Han skulle nu avsluta sin ganska korta, men väldigt framgångsrika bandykarriär. Detta efter att ha dömt i elitserien i flera säsonger - och även dömt ett VM-slutspel i Ryssland.
- Det var lite svårt. I bandyn var vi tre domare i ett team, alla var från Norrbotten. Om jag försvann så skulle de stryka hela teamet. Men jag pratade med dem och jag kände att jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen. De hade förståelse för det och alla kände att det var rätt beslut.
- När Bo Karlsson ringde så förstod jag nog inte hur stort det var, jag var ändå en av de 20 bästa i Sverige. Men samtidigt som det har varit skoj, så är jag ändå bara en simpel person från Tornedalen. Ibland när jag har åkt till en match har jag tagit upp matchrapporten och sagt; "han känner jag igen". Då har mina assisterande domare berättat att han har spelat i landslaget.
Debuterade inför 1208 åskådare
Precis så där ödmjuk är Keijo Hyvärinen under hela intervjun.
Han häller upp en ny kopp kaffe - och berättar sedan om sin premiär som elitdomare.
Efter några provmatcher i elitfotbollen skulle han nu få gå in på Malmö IP och döma IFK Malmö-Café Opera.
Inför 1 208 åskådare.
- IFK Malmö hade en mittback som hette Jonas Wirmola, som hade spelat utomlands. Kaj Eskelinen var forward i Café Opera. Innan matchen så började min assisterande domare, som var från orten, att prata om hur Wirmola var och att han inte var något att leka med. Jag sa: "Grabbar, det har inte stått någonting om de här killarna i Haparandabladet, så jag vet ingenting om dem. Nu går vi ut och kör".
"Mycket finnar på planen"
- Efter fyra minuter hamnar de här killarna så klart i en duell med varandra. Wirmola sätter ut ett knä och fäller Eskelinen. Jag fick varna Wirmola, som bara sa att det var lugnt eftersom han var så jävla borta. Efter det hade de stenhårda dueller nästan hela tiden. Skulle jag blåsa så skulle jag få blåsa hela tiden, och jag skulle inte veta åt vilket håll jag skulle döma. De höll på lika mycket båda två. Men det var hela tiden fair. Det var en sådan där härlig, nästan norrländsk fotboll. Jag kommer ihåg hur Wirmola sa till mig: "Det är lugnt domaren, men det blir så här när det är så mycket finnar på planen".
- Efter matchen kom han fram till oss och skakade på huvudet. Jag frågade: "Är du missnöjd, kompis?". Wirmola svarade bara: "Ja. Vi har förlorat - och jag kan inte ens skylla på domaren".
Några år senare fick Keijo chansen att på allvar börja döma i allsvenskan. 2003, närmare bestämt. Då dömde han elva av sina totalt 27 allsvenska matcher - och än i dag så minns han matcherna med glädje.
Keijo höjer sin vänstra arm, visar hur han får gåshud av bara tanken, och säger sedan:
- När jag gick in på Söderstadion för att döma Hammarby, och fansen sjöng "Just i dag är jag stark"... Håret reser sig på mig.
Under de nio åren som elitdomare så upplevde Keijo en hel del roliga saker. Och han försökte alltid att få dela dessa saker med sin familj. Han tog ofta med familjen till Göteborg om han skulle döma där. De stannade där i ett par dagar extra - och Ville och Josefina kunde få besöka Liseberg. Än i dag brukar barnen fråga Keijo om han kommer ihåg än det ena eller än det andra som de gjorde under de här resorna.
Men sommaren 2007 köpte familjen Hyvärinen den sommarstuga i Vuopioviken, där Keijo i dag berättar om sina minnen. Plötsligt såg han slutet på en lång och framgångsrik domarkarriär. Det blev mindre och mindre lockande att vara borta från Norrbotten i tre dagar - för att döma fotboll i 90 minuter.
Njuter av sommaren på hemmaplan
2009 bestämde han sig. 2010 skulle bli hans sista år.
- Men så insåg jag att jag kunde komma upp i 200 elitmatcher. Det var en ännu bättre milstolpe än att vara elitdomare i tio år. Så Väsby-Qviding i höstas blev min 200:e och sista match.
Efter det har Keijo fått en förfrågan om han vill döma division I, division II och division III. Men suget finns inte där.
I stället dömer han i dag division IV-fotboll på hemmaplan. Enda kravet för att han ska ställa upp är att han kan åka motorcykel till och från matcherna.
Nu är det inte längre dömningen som kommer prioriteras. Nu ska han i stället njuta av att den norrbottniska sommaren - och av att få umgås med sin familj.
- Att döma fotboll är som att ha att göra med barn. Barn testar gränser - och de behöver ha gränser. På samma sätt är det med fotbollsspelare. De testar gränser och för mig som matchledare på planen gäller det att visa vad som gäller.