När Andreas Vikström för två år sedan bestämde sig för att avsluta sin hockeykarriär blev det för honom ett naturligt val att ge sig ännu djupare in i multisportvärlden. Forwarden, som fostrats i Kalix Hockey och sedan tagit sig hela vägen genom Luleå Hockeys juniorverksamhet, bytte 30-sekundersbyten mot lopp som tar flera dagar.
– Det är något tjusigt med ytterligheten. Jag har vuxit upp i Norrbotten och i en familj som rör sig ute. Det är ingen som pratar om multisport, men det är så vi rör oss här. Man tar cykeln ut till skärgården och hoppar i kajaken för att ta sig vidare. När jag lämnade hockeyn bakom mig kändes det helt rätt att vara mer nyfiken och ge större plats till adventure racing, säger Andreas Vikström som också spelade med Björklöven i allsvenskan.
När Sporten pratar med honom är han i Portugal. Där har 24-åringen nyligen gått i mål i Norcha Adventure Race, en tävling som handlar om att cykla, springa, paddla kajak och orientera sig fram i den portugisiska terrängen i 50 mil och tusentals höjdmeter. Tävlingen pågår nonstop från start till mål och lag bestående av fyra personer, varav minst en tjej, ska hålla ihop hela tävlingen och ta alla kontroller. 18 lag från hela världen deltog och tävlingen räknas in i Europacupen.
För Andreas Vikström var det första gången han gav sig på en sådant långt lopp.
– Jag har bara tävlat mindre tävlingar hemma i Sverige och längsta jag har kört är två dygn, strax över 40 timmar, så det här var ett ordentligt steg upp för mig.
Hans sjukdom gör det till en ännu större prövning. Andreas har diabetes typ 1.
– Det är egentligen katastrofförhållanden för en diabetiker. Det var tokvarmt så jag var tvungen att hela tiden se till att insulinet var svalt. Sedan äter man knappt något eller har normala tider för det. Vårt lag går runt på 97 procent chokladbollar (skratt).
Han fortsätter:
– Det är bara snabba kolhydrater och socker, så jag måste tänka ett steg längre för att få i mig salt. Utan att kompromissa och höja blodsockret för mycket. Men det har gått jätte, jättebra. Det här är något jag kommer vara väldigt stolt över.
Från början var han inte helt övertygad om att han skulle klara av att tävla på det här viset med sin sjukdom.
– Jag var nöjd med att jag klarade av att spela hockey. Men som äldre tonåring tvivlade jag på att det skulle funka med multisport. Då fick jag höra om en kille, Björn Rydvall i Umeå, som fick diabetes i 30-årsåldern och var i världsklass i sporten. Han lyckades fortsätta. Det var lillfingret som behövdes för mig. Det går, resten är upp till mig. Jag har haft otroligt fina värden hela tävlingen och är supernöjd.
Laget bestående av Andreas Vikström, Erik Johansson, Maria Ehlin Kolk och Bruno Rey imponerande rejält och tog hem hela tävlingen.
– Under fyra dygn kommer alla någon gång ha en större svacka och allt handlar om att hjälpa varandra så att laget kan ta sig fram snabbast möjligt. Vi ville vara ett topplag och hade höga ambitioner, och efter 50 timmar innan vi insåg att vi låg i en sådan bra position så att vi började prata om att vinna.
Segertiden skrevs till 80 timmar. Under den tiden sov de 3,5 timmar.
– Det var en marginal på 7-15 minuter till gänget som låg på andraplats så vi har haft press på oss under väldigt lång tid. Den stressen har hållit en vaken också, säger han.
Problemfritt var det inte, men det är också en del av tjusningen, menar Andreas.
– Det är så många moment, så mycket som är känsligt och kan gå otroligt fel. Vi har verkligen haft ett sådant rejs. Som lag fick vi tolv punkteringar. Vegetationen är något helt annat här än i Sverige så det har käkat upp våra däck. Det var ingenting som vi planerat för.
I packningen fanns fyra extraslangar. De andra åtta fick de lösa på andra, mer kreativa sätt.
– På de få rader spanska som jag kan lyckades vi remodellera någon fälg inne i någons garage på den portugisiska landsbygden. Det är många absurda minnen och det har varit långt ifrån enkelt.
Hur påfrestande är en sådan här utmaning?
– Det är slitsamt, men också fascinerande hur man kommer in någon form av lunk där det normala hela tiden är att vara i rörelse. Jag tror det hade varit helt omöjligt att göra en sådana här sak på egen hand. Vi har verkligen lyft varandra.
Hur mår ni nu?
– Vi klarade oss så pass bra allihopa så ingen har några riktiga skador, bara utmärglade överlag och öm i fötterna. Jag kommer inte träna i dag eller i morgon, men sedan får vi börja fundera på var inspirationen leder.
Någon fler tävling inplanerad?
– Vi har en dröm om att köra Raid in France nästa sommar.