En elitspelare - mot alla odds

Många ser Zlatans bedrifter på den stora världsscenen som underverk.
Men i så fall är det som 18-åriga Jansa utför på planen i Alviks IK rena miraklet - trots att hon inte ännu finns med i startelvan.
Låt oss berätta historien från början.
1992 rasade ett omänskligt grymt inbördeskrig i det forna Jugoslavien. Familjen Kozlicic var en av många familjer som tvingades lämnade allt och fly norrut, till det lugna och fredliga Sverige.
Då var Jasna tre och ett halvt år gammal.
Tolv år senare hade hon blivfit en av länets mest lovande fotbollsspelare. En fruktad målskytt i Notviken och länslaget.
En vacker sommardag i juli packade familjen - mamma, pappa, Jansa och storebror Jasmin - in sig i bilen för att åka hela vägen tillbaka till Bosnien på semester, ett hemland som återhämtat sig väl efter de fruktansvärda åren.
Men resan dit blev en mardröm.
Strax norr om Värnamo inträffade ett fel på bilen, mitt på E4:an åkte den över i fel färdriktning.
Där kom en stor timmerbil i full fart på väg norrut.
Normalt borde ingen i bilen ha överlevt, men det var som om Gud lade sin hand över platsen.
Jasna och Jasmin, som satt i baksätet, drabbades värst. Jasmin slungades ut ur bilen och hamnade mitt på vägen med livshotande skador. Men som genom ett under var nästa bil som kom körandes på vägen en läkare på väg till Karolinska sjukhuset. Läkarens insats på plats räddade förmodligen livet på Jasmin.
Men allra värst drabbades Jasna. I den TT-notis som publicerades i både Expressen och Aftonbladet nämns att en kvinna drabbades av livshotande skador i samband med olyckan.
Det var 15-åriga Jasna.
Den månad som följde i hennes liv är som bortraderad ur minnet. I två veckor befann hon sig i koma vid Värnamo sjukhus.
- Mitt första minne är att mamma väckte mig dagen före min födelsedag och frågade vilken tårta jag ville ha. Jag svarade prinsesstårta, men när de väl kom med den hade jag bara sovit, berättar hon.
Läkarna var bekymrade. De tvivlade på om Jasna över huvud taget skulle klara sig. Och om hon överlevde skulle hon förmodligen aldrig kunna gå igen. Skadorna, främst på bäckenet, var så allvariga.
Efter några veckor fick hon flygas upp till Sunderby sjukhus och det är därifrån hon har sina första tydliga minnen.
- Det var när jag fick börja träffa mina riktiga kompisar, från skolan och laget.
Jasnas situation förbättrades från "kritisk" till "allvarligt stabil" - men när läkarna fortfarande tvilvade på att Jansa skulle kunna gå igen bestämde hon sig:
- Jag vet inte var jag fick kraften ifrån, men jag fick en enorm vilja och bestämde mig för att jag skulle tillbaka till fotbollsplanen.
Vägen tillbaka kunde börja.
Den har varit lång, hård och i princip varje dag smärtfylld.
- Utan min familj som stöd hade det aldrig gått. Framför allt mamma har stöttat mig hela tiden, även när det varit som tyngst, och det ska gudarna veta att det många gånger har känts helt hopplöst. Men oftast är det jag som har varit starkast i familjen.
Ett annat stöd har varit sjukgymnasten Lasse Lundgren.
- Han har varit helt underbar. Otroligt duktig och han peppar mig alltid när det känns motigt.
Men Jasna var hårt sargad av olyckan. Förutom de allvarliga skadorna hade hon tappat 15 kilo i vikt och läkarna rådde henne att skynda långsamt, att ta ett sabbatsår från gymnasiet för att kunna läka ihop långsamt.
- Med facit i hand borde jag kanske ha gjort det. Då hade jag förmodligen varit friskare i dag. Men jag ville inte det. Jag ville gå i skolan med mina kompisar och komma tillbaka till fotbollsplanen så fort som möjligt.
På många sätt är Jansa Kozlicic precis som vilken 18-åring som helst. Men på ett sätt inte.
Det hon varit med om har satt sina spår. Kanske inte lika mycket fysiskt som psykiskt. Det märks på de allvarliga ögonen, på mognaden och allvaret när hon berättar om det nästan overkligt otäcka hon varit med om. Hon formulerar sig exakt och pratar med en tyngd som verkligen berör.
Men så fort samtalet glider över till lättsammare saker, som att göra mål eller snygga skor förvandlas hon till vilken ung tjej som helst. Då kryddas meningarna med många "bah", "liksom" och "öh, hallå!".
- På sätt och vis känner jag mig annorlunda. Och ibland, när jag är deprimerad kan jag bli irriterad på min omgivning att de inte förstår mig. Men hur ska de kunna göra det? Det är ju omöjligt.
Hon säger att det är jobbigt att prata om det som har hänt, att hon helst vill glömma och gå vidare, men att hon ändå hela tiden blir påmind om det som hänt.
- Om inte annat så av smärtan jag känner varje dag. Även om det inte märks så mycket på utsidan så är det jäkligt jobbigt på insidan, säger hon.
Jasnas tre år på fotbollsgymnasiet blev inte direkt vad hon hade tänkt sig.
- Av tre år har jag kanske kunnat vara med ett och ett halvt. Och visst händer det att jag tänker på hur långt jag hade kommit inom fotbollen om inte olyckan inträffat.
Det brukar sägas att människor som varit med om något verkligt traumatiskt, en olycka eller en sjukdom, får ett nytt perspektiv på tillvaron. Det stämmer förmodligen inte på alla - men det gör det på Jasna Kozlicic.
- Hela min familj förändrades av olyckan. Vi bär alla än i dag sviter av den och jag tror få familjer har en starkare relation än vår. Det är som om vi började bry oss om varandra mer. Dessutom har jag blivit ännu mer känslig som person. Jag reagerar väldigt starkt på mycket. Inte minst när jag läser eller hör om andra olyckor.
Dessutom har synen på fotboll förändrats. Visst, drömmen om allsvenskan och landslaget pyr fortfarande, men med viss distans.
- Jag ska bli så bra som min hälsa tillåter.
För helt plötsligt, bara som en parentes, berättar hon att hon drabbades av diabetes i unga år och att hon hela tiden hon spelat fotboll har brottats med svårigheten att hålla blodsockernivån på en perfekt nivå.
Dessutom gror rädslan att en olycka ska inträffa på planen.
- Fotboll är en ganska farlig sport. Och ibland undrar jag om det är värt att satsa, med tanke på framtiden. Jag vet att en allvarlig smäll mot bäckenet i värsta fall kan göra mig förlamad.
Ändå tvekade inte Jasna när chansen kom att ta steget från Notviken i division III till Alvik i norrettan. Hon ville uppåt och framåt och då fanns det inget alternativ.
- Och jag ångrar mig inte en sekund. I Alvik är alla duktiga och vill bli bättre. Det blir ett helt annat tempo på träningarna.
Målet är att slå sig in i startelvan under säsongen men Jazna, som är van att spela forward och ösa in mål, är förbryllad.
- Under försäsongen har jag nästan bara fått spela yttermittfältare. Där har jag aldrig spelat tidigare. Och jag har bara fått göra inhopp. Dessutom kan jag inte göra mål längre, inte ens på träningarna. Kanske har jag tappat förmågan.
Men det tror inte tränare Kega Isaksson. Däremot verkar han ha en plan för Jasna och den går ut på att inte ha för bråttom med någonting. Skynda långsamt, verkar vara ledordet.
Och Jasna har kommit en bra bit på väg. Rädlsan att åka bil finns till viss del kvar, men hon har ändå tagit körkort. Dessutom säger hon att familjens historia av krig, diabetes och bilolycka bara har gjort den starkare.
Nu återstår bara att ta det sista steget på fotbollsplanen också. Även om det krävs smärta och många jobbiga, tråkiga timmar i rehabträning.
Avslutningsvis har även hennes relation till idolen Zlatan Ibrahimovic en bra historia.
Mycket riktigt är det den stora idolen.
- Asså, jag blir så förbannad så fort media skriver skit om honom. Jag försvarar alltid Zlatan och skulle göra vad som helst för att träffa honom.
Något hon nästan har gjort. För i slutet av februari åkte hon ner till Malmö för att göra ett studiearbete på MFFs allsvenska damlag.
- Men jag sa till min kompis att jag inte åker härifrån innan jag har fått besöka Rosengård och fått se huset där Zlatan bodde och planen där han började spela.
Det gjorde hon naturligtvis.
- Och ni skulle se ungarna som lirade där med sina opumpade bollar. Dom hade grymmaste tekniken!