Nog trodde jag Luleå Basket skulle ha lite mer kräm i benen och mer skarpa sinnen i den andra finalen för att ge Alvik en rejäl match. Inte minst med tanke på att laget inte var så jäkla långt borta i lördags.
Men så blev det inte.
Till sist blev det en monumental utskåpning. Brutal utklassning. Långa stunder en förnedring där storchefen Janel McCarville hade lekstuga med ett förvirrat Luleå som gick från en ordentlig defensiv kollaps i match ett till en lika stor offensiv dito i match två. Alviks erfarne tränare Fotios Iioannidis hade läst sönder allt det rivalen Robin Sandberg försökte göra - vilket i och för sig inte var så mycket den här nattsvarta kvällen.
Alviks segersiffror skrevs till 92-73 men det hade faktiskt kunnat vara dubbelt upp. Så stor klasskillnaden. Jag ska inte säga att det är chockerande - jag nöjer mig med ovärdigt den här gången.
Jag ska inte i det här blogginlägget sammanfatta säsongen och återigen tjata om det naiva lagbygget som klubben snickrat ihop. Det tar vi efter Alvik lekt hem guldet på fredag. Men en sak vill jag ha sagt: Luleå Basket ska a-l-l-t-i-d ställa upp med ett lag som på pappret är ligans bästa. Det är basketluleå värt.
Det gjorde inte klubben inför den här säsongen och då blir det silvermedaljer som kommer hänga runt spelarnas halsar om några dagar.
Nu är det bara att avsluta det här på ett snyggt sätt, utvärdera och göra ett omtag. All är inte nattsvart. Där finns en grund att stå på.