När Emil Viklund och de andra i Kalix Bandy kastat in trunkarna i bussen vid Kalix IP på torsdagseftermiddagen inleddes resan. Buss till Luleå airport, flyg till Arlanda och sedan nytt flyg till Landvetter för att till sist avsluta med bussresa till Göteborg. Åtta timmar senare ställde Emil Viklund in trunken i lobbyn på Scandic Opalen i centrala Göteborg.
Spelarna fick nycklarna och i förbifarten gavs beskedet att hotellet inte hade kanalen som sände matchen mellan Luleå och Skellefteå.
- Hade ju varit perfekt att kolla in den på rummet, säger Emil Viklund.
Många svenska elitspelare anser nog att åtta timmars resande inom Sverige är ett maraton men för bandyspelare från Norrbotten är det här ändå första klass. Några timmar tidigare när Peter Stock och Michail Zaletaev satt sig ned på Max hamburgerrestaurang på Arlanda berättade Stock att det hänt att hans gamla klubb HT Bandy varit på resande fot i två dygn när de åkte buss till bortamatcherna.
- Och det var två dygns resande bara för att ta sig ned dit, understryker han och biter en tugga ur hamburgaren.
Och så är det för många i laget. I dag får de spela i toppmoderna hallar med fräscha omklädningsrum. De gånger det vankas spel utomhus blir det ofta på arenor som Zinkensdamm på söder i Stockholm eller Heden mitt i centrala Göteborg. Emil Viklund är bara 20 år men han vet vad det vill säga att spela i de lägre serierna.
- Jag var väl 15 år när jag började spela i Nyborgs A-lag. Nu är vi i elitserien och det är ju det här man har längtat efter även om det givetvis varit roligare om vi vunnit några fler matcher, säger han.
Han vet vad det vill säga att besöka mindre glamorös.
- Tidigare kunde vi åka buss till Söderfors eller Västanfors som båda har två små skitplaner och lagen spelar ofta rätt fult och av någon anledning är det nästan alltid dåligt väder där också, säger han.
Han vill liksom inte ge liv åt tanken att laget faktiskt är farligt nära att ramla ur. I såna fall väntar samma resor på nytt.
- Men glädjen att vara kvar i elitserien är nog större än rädslan att behöva göra skitresorna i allsvenskan igen. Jag tror vi fixar det här. Det kanske blir kval men jag tror vi grejar det. Vi är bättre än lagen under oss, säger han.
Trots det allt mer kritiska tabelläget fanns ändå plats för skratt och glädje.
Som när laget samlats vid frukosten under fredagsmorgonen och där ett maffigt frukostbord var uppdukat. Scandicmaskoten Sigge brukar ha en alldeles egen plats för de allra minsta och där, i Sigges hörna, var det gott om plättar.
"Kan inte motstå det"
Framför Björn Hellman och Karl Vidgren fanns bara spår av sylt kvar på tallrikarna och sedan kröp sanningen fram.
- Kalix Bandy har tömt Sigges hörna, säger John Nilsson och skrattar.
Dagen efter var skylten, plättarna och grädden borta. Så när ryktet om plättar med grädde spridit sig till en matglad reporter möttes han av ett tomt bord. Sigges givmildhet hade visst gränser.
- Om jag gillar plättar? Det är hur gott som helst. Jag äter det ju inte hemma men här kan jag inte motstå, säger Björn Hellman.
Till dag tre hade Sigge gjort jobbet i köket och plötsligt var läckerheterna tillbaka. NSD passade då på att ordna fram lite extra pysselmaterial ifall buss- och flygresan skulle bli för tråkig och plötsligt hade Siggeklubben fått två nya medlemmar i Karl Vidgren och målvakten Björn Hellman.
- Va, säger Karl Vidgren och tummade på gåvan.
Sedan log han brett och kollade in pysselarket, till sina lagkamraters stora glädje.
Reser man med ett elitlag handlar mycket om mat. Här kan man gladeligen äta lunch två timmar efter en mycket stadig frukost och kvällsmål kan komma dryga timmen efter middag. På väg hem från Vetlanda blev det sen middag på en vägkrog i närheten av Ulricehamn och innan vi nått stadsgränsen var det några av spelarna som funderade runt bra restauranger i närheten av hotellet.
- Jag brukar stå över någon måltid för jag klarar helt enkelt inte av att äta som killarna gör, säger sjukgymnasten Joe Rathod.
En längre bortaturné som den under trettonhelgen gav också en hel del fritid. Efter lördagens tidiga joggingtur förbi bandyarenan som bara låg en halv kilometer från hotellet låg en ledig dag framför spelare och ledare. Ett gäng gick ut på stan och fikade, Peter Stock och några till shoppade. Mats Rönnqvist och Magnus "Dagge" Johansson planerade för biobesök medan Michail Zaletaev och Björn Hellman letade upp en bowlinghall.
Ödmjukhet - ingen dygd
På rum 906 spelades det Fifa 12 och redan kvällen innan hade Simon Viklund visat var skåpet ska stå när han blev inofficiell Kalix Bandy-mästare efter att ha besegrat brorsan Emil i finalen.
Simon bemödigade sig inte om att visa falsk ödmjukhet.
- Att förlora mot brorsan. Han styr jag som jag vill. Har väl inte hänt att jag förlorat, säger han.
Emil svarade med ett leende och då börjades spekulationerna.
- Jag hävdar att det var en läggmatch i semin, säger John Nilsson.
- Läggmatch. Nu sa du det förbjudna ordet, säger Michail Zaletaev och ler.
Det var alltså Kalix Bandys yngre garde. Det äldre höll till i rum 912 där Magnus "Dagge" Johanssons och Mats Rönnqvists bodde. Peter Stock satt vid skrivbordet och kollade lite i sin dator medan Mats och "Dagge" spanade in båtar och snöskotrar på Blocket. När de fick veta att det spelats Fifa 12 i rum 906 och att det varit en jämn och tuff turnering avbröt Mats sin båtjakt för en sekund.
- Ja, vi är bra på tv-spel...
Och så var det under stora delar av resan. Högt i tak med kommentarer och ordväxlingar som lockade till skratt. Att Kalix Bandy trivs med tillvaron i den högsta serien går inte att ta miste på även om det gått tungt rent sportsligt på slutet. När Emil Viklund fått tid att smälta de två förlusterna fick han frågan vad han tror kommer att hända med laget ifall de inte skulle klara nytt elitseriekontrakt.
- Ja, då skulle säkert en del spelare börja fundera på att flytta. Men de flesta trivs så bra i laget och i Kalix så jag tror att majoriteten skulle vilja stanna och försöka ta laget tillbaka till högsta serien ifall det skulle gå så illa att vi ramlade ur.