Match 1 i en lång serie är alltid speciell.
Spelarna känner inte den där rostiga kniven som skaver mot strupen när hela existensen står på spel. En förlust är faktiskt inte hela världen.
Det handlar mest om att känna på varandra där ute på parketten och då brukar spelet bli därefter. Lite sorglöst och fullt av egna initiativ.
Man kan även uttrycka sig så här: Det här var sista gången Solnas trepoängsbombare får detta generösa utrymme att leverera sina missiler.
Redan i nästa möte i Pontushallen lär Plannja ha stramat upp sitt försvar betydligt, dessutom är det alltid läbbigare att skjuta i motståndarnas hall och därmed är den här matchserien snart utjämnad.
För så är det verkligen: årets version av Solna skulle kunna söka ett kollektivt medlemsskap i närmaste skytteförening. Här vilas det inte på hanen, direkt.
Det är en basket som Solna försökt med i många år, utan någon större framgång, och det är ett mysterium att man fortsätter att leva i tron att basketmästerskap vinns genom långdistansskytte.
Visst, det kan gå vägen i en enstaka match (nu sköt Solna osannolika 33 trepoängare och satte närmare hälften!), men i långa loppet ser jag inte den taktiken som ett hot.
Solna har bara ett verkligt farligt vapen i den här semifinalserien och han heter Rudy Mbemba.
Jag måste erkänna att jag har varit ganska tveksam kring haussen kring den unge guarden. Jag har hört och sett det så många gånger förrut: så fort en spelare i Stockholmsregionen når framgång tappar liksom folket runtomkring perspektiven fullständigt.
Men Mbemba är verkligen for real!
Han har snabbheten, spänsten, skottet - men framför allt (och det är det som skiljer honom från alla andra) ett sanslöst spelsinne.
När Solna kör fast i anfallsspelet - vilket man naturligtvis gör förr eller senare - är det just Mbemba som kan hitta de luckor i Plannjaförsvaret som ingen annan ser.
Och oavsett hur den här matchserien slutar ska det bli riktigt spännande att följa honom i framtiden. Kanske kan han rent av slå sig in i NBA i sommar.
Men mitt tips är att han inte gör det som svensk mästare. Så omänsligt bra är han inte.
För trots förlusten stärktes jag snarast i min övertygelse om att den gröna maskinen kommer att mala ner motståndet till sist.
För bättre än så här kan Solna omöjligt skjuta - herregud, säger bara Martin Palmblad! - ändå hängde Plannja med in i slutminuten. Sånt stärker Plannja mentalt. Spelarna är så löjligt rutinerade att de vet att en semifinalserie inte avgörs i första matchen, utan snarare i den fjärde, femte.
Eller varför inte i den tredje?
Det är i alla fall vad jag tror. Plannja utjämnar den här serien och åker sedan ner till Solnahallen igen och tar greppet om en finalplats. Det är där och då som Solna måste bevisa att man kan upprepa och helst överträffa det här spelet.
Jag tror inte man klarar av det.
En intressant detalj som gick fram via TVn: I en av de viktigaste timeouterna var det inte coach Visscher som pratade mest utan Fred Drains.
Precis som ifjol har Plannja ett guldvapen som inget annat lag kan matcha - nämligen John Rosendahl. Han är verkligen på väg mot guldformen.
Måste bara avsluta med några rader om den sinnessjuka dramatiken i kvalserien ishockey. Rögle i elitserien är så underbart ironiskt att det kunde ha författats av Henrik Schyffert. Här planeras megaarena i Malmö, Leksand storsatsar och Mora slåss för sin existens - då kliver Kenny Jönsson och hans polare fram och snor platsen i de allra självaste slutsekunderna. Underbart!
Och slutligen: vissa krönikörer på vissa stora tidningar borde öppet be Leif Boork om ursäkt. Utan honom hade Brynäs aldrig klarat det här.