Sofia Henriksson slog igenom med dunder och brak på den svenska säsongspremiären i Bruksvallarna i november. Efter det togs hon ut till världscuppremiären i Ruka – men sen har den svenska skidtalangen sakta men säkert försvunnit från rampljuset. I går skrev Henriksson ett uppmärksammat inlägg på sin blogg där hon berättade att hon har drabbats av en lättare ätstörning.
Nu har NSD pratat med Henriksson.
– Reaktionerna har varit positiva efter blogginlägget. Det har bara varit positiva kommentarer, så det känns roligt, säger Henriksson.
21-åringen säger att hon har varit fast besluten att berätta om sin sjukdom.
– Jag tycker att det är viktigt. Det här problemet är inget unikt och det är långtifrån bara jag som har drabbats av de här problemen, säger Henriksson och fortsätter:
– Jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt att det ska gömmas undan och bli hysch hysch av det, att folk inte vågar berätta. Jag förstår inte varför det ska vara fult att ha ett sånt här problem. Precis som en överbelastningsskada så tillhör det här idrotten.
Sen fortsätter hon:
– Sen känner jag att det är skönt att vara öppen med det. Vad ska jag hitta på för ursäkt varje gång när folk frågar varför jag inte tävlar? Nu behöver folk inte fundera och då behöver jag inte ha folk som tisslar och tasslar bakom min rygg.
Du har varit borta ett tag. Hann det bli något tisslande och tasslande?
– Jag vet faktiskt inte. Från början har jag varit ganska öppen för familj och kompisar. Jag har inte märkt av något i alla fall.
Det finns kända ätstörningsfall inom längdskidåkningen sedan tidigare.
– Det är jättesvårt att spekulera i hur vanligt det är eftersom många inte vill gå ut och prata om det, säger Henriksson och fortsätter:
– Men rent allmänt i elitidrott är det väldigt vanligt. Det beror också på vilken idrott du håller på med, men i skidåkning där du har fördel av att ha en lättare kropp så kan sådana här sjukdomar drivas fram lättare.
Hur dåligt har du mått?
– Det tror jag att jag håller personligt.
Hur mår du idag?
– I dag mår jag betydligt bättre och jobbar med mina problem. Jag är långtifrån i mål, men det går framåt. Så det känns skönt.
Varför har du fått ätstörningar tror du?
– Det är klart att jag har funderat över det. Varför jag har fått det är mer personliga skäl, jag vill inte gå in på hur jag har mått, tänkt och känt. Jag får jobba fram i den situationen jag är nu. Problem är till för att lösas.
Hur ska du jobba för att komma tillbaka?
– Det känner jag också är personligt. Alla gör säkert på olika sätt. Förbundet har speciella riktlinjer som de jobbar efter, men sen är det alltid individuella avvikelser för varje enskilt fall.