Per Spett har just avslutat det avslutande träningslägret inför OS på hemmaplan i Åre. Under veckan innan avfärden till Sotji har han trotsat bedrövligt fjällväder för att nöta på hoppen inför sitt tredje försök på OS.
De två tidigare har gått sisådär.
– Det enda jag ångrar under min karriär är de där gångerna som det mentala satt stopp, som jag inte fått ut allt jag borde. När jag tänkt ”fan, hade jag bara kopplat på där – då”... Då grämer jag mig.
I Turin blev han sjuk. Inte allvarligt, han kunde åka, men träningen på plats i Italien blev lidande och det räckte för att han inte skulle placera sig bättre än 23:a.
Då blev han förbannad
Vancouver-OS skulle bli hans stora revansch. Spett hade åkt bra på VM 2009 och världscupen under hösten 2010, inga förkylningar störde och han hade något stort på gång. Men när det var dags för tävling blev det dyster déjà vu.
– Jag hade mycket mer att ge, både i Turin men framför allt i Vancouver. Det är jag besviken över. Jag kan än i dag sitta och se sammandrag från Vancouver och bli förbannad ända in i själen för att jag inte gjorde det jag skulle. Det är inget att hymla om.
Du hade väntat dig mer.
– Det hade varit en sak om jag gjort mitt bästa och ändå slutat 23:a, då är det ju inget att gnälla om. Men så var det inte. Jag var så otroligt mycket bättre än så men fick inte till det. Klart man blir förbannad.
Vad har hänt sedan dess?
– Då får man tänka om och det har jag blivit bättre på. Dels har min mentala träning hjälpt mig, men jag känner ju också att jag kan lita mer på mig själv. Jag har ju visat att jag klarar av att prestera på högsta nivå under de här åren som gått sen Vancouver. Det är kul, det får en att satsa lite mer.
Efter fiaskot i Vancouver tappade Spett sitt SOK-stöd. Från 2011 till 2013 tvingades han finansiera sin egen verksamhet. Det löste sig, tack vare periodvis arbete i Kirunagruvan, men det var en ny situation med nya utmaningar.
– Man måste palla att varenda vaken stund ska handla om att antingen jobba eller träna, men det har funkat bra hittills. Jag säger inte att det här är mitt sista OS – men jag säger inte att det är klart som fan att jag ska köra ett till.
Har makten i egna händer
Du är ju inte jättegammal.
– Även om jag skulle satsa på det så skulle jag aldrig säga det. För mycket kan hända, det är roligare att ta det lite mer år för år. Det är lättare att prestera då också.
Om du tar din medalj kommer det där slitet nog att bli lite lättare.
– Ja, absolut. Men det är nog både på gott och ont. Det är bra att fajtas för något som man verkligen brinner för, man blir starkare av det.
...eller så knäcks man.
– På ett sätt är det kanske enklare i individuella idrotter än i lagsporter, du kan ta makten i egna händer i större utsträckning. Men i slutändan är det ändå det som är nyckeln, individen måste själv göra jobbet.
Under hösten har Spett ändå fått kandidatstöd av SOK, ett tidsbegränsat bidrag som delas ut till potentiella OS-atleter. Trots det har hösten ändå varit dyster. Under ett träningsåk inför världscuppremiären i finska Ruka drog han på sig en ryggskada som förföljt honom under hela hösten och OS-uttagningen dröjde ända till 14 januari.
”Finns en tjusning i det”
Det har inte direkt varit smärtfritt.
– Nej, det kan man lugnt säga. Men det finns en tjusning i det också, skulle det bara gå lätt kunde alla bli världsmästare.
Du har ju varit både tuff och öppen med dina mål om OS-medalj.
– Äh, jag har ju hållit på så länge med det här, det har gått bättre och bättre hela tiden. Jag tycker att det känns realistiskt. Det är jäkligt svårt och jag fokuserar inte på resultatet. Det är snarare vägen dit som är den viktiga, gör jag allt rätt under den så kommer jag att nå målet.
Spetts hemliga OS-vapen
Under träningslägret i Åre har Spett bland annat putsat på sitt hemliga vapen – en extra svårighet på hoppen, ett ess att dra fram ur skägget lagom till en eventuell OS-final.
– Jag är inte helt säker på hur jag ska tänka, det beror lite på hur banan är där borta. Jag funderar på att ta tillbaka en truckdriver på min superman frontflip...
Lugn nu, det där får du förklara lite närmare.
– Ja, alltså, det är en sträckt framåtvolt med lite extra krydda, jag tar tag i skidspetsarna. Det gör att jag ökar svårighetsgraden, det gör att jag kan öka de där tiondelarna – eller hundradelarna – som gör skillnad uppe i toppen.
Och den sitter?
– Ja, den har funkat bra under lägret. Är det bra förhållanden i arenan så kommer jag kanske att köra den, men inget är bestämt. Ibland tappar jag lite fart i själva åket när jag lägger på graben, vi får se hur jag gör när jag är på plats.
Kan du bara göra som vanligt under kvalåket och sen ta fram den där i finalen?
– Ja, det kan absolut bli skillnad mellan kval och final. Det kommer inte att behövas i kvalet och gör jag grejerna som jag ska skulle jag kanske kunna ta mig ända till toppen i finalen också. Men det är små marginaler, det kan vara bra att ha lite till godo om man kan.