Umedalen replikerade direkt och resultatet blev 1–1 (0–0) i säsongens märkligaste match på Liko Arena. Siffror hemmaspelarna förstås tog som en förlust.
– Nej, vi borde vinna, det är klart vi inte är nöjda med en poäng, säger uppgivna lagkaptenen Johanna Markström efter den tunga avslutningen.
Men grunden till den snöpliga enpoängaren lades långt tidigare, under den första halvlek där Umedalen tilläts hänga med märkligt bra. Visst hade Alvik mer av spelet och fler chanser men någon total överlägsenhet var det aldrig fråga om. Med lite flyt hade hemmalaget däremot ändå kunnat ta ledningen vid något av de bästa lägena, som när snabba Emelie Helmvall flera gånger var centimetrar från att kunna tåa in bollen på nära håll. Närmast kom hon med ett lyftförsök i 33:e minuten, en boll gästernas målvakt med möda touchade och styrde utanför vänsterkrysset.
– I första hade jag väl två lägen som definitivt skulle suttit. Den jag försökte lyfta över skulle gått in men det ville sig inte idag – slarvigt, lyder Emelie Helmvalls tuffa självrannsakan.
Nu handlade det också om att Umedalens målvakt var ganska bra med på noterna. Men när Alvik i andra halvleken kom ut i betydligt bättre form, tog över matchen fullständigt och mer eller mindre konstant surrade runt straffområdet kändes det som en tidsfråga innan ledningsmålet skulle falla.
Det var det också – en fråga om 44 minuter. När det allt mer desperata hemmalaget förmodligen börjat räkna kallt med 0–0 ryckte Helmvall sig fri med bollen på mittplan och slängde iväg ett mer eller mindre planlöst distansskott mot gästernas mål. Döm om lyckan när det, av alla, lugnt seglade hela vägen förbi både backar och den grundlurade målvakten.
– Nej, det var ingen bra träff, instämmer Helmvall, skrattar och fortsätter:
– Men jag testade – och det gick.
Yran efter målet i 89:e minuten kan ha varit exakt vad Umedalen behövde. I första anfallet efter målet, möjligen det andra i hela halvleken, lyckades gästerna lyfta in bollen centralt och skapa tillräckligt mycket kaos för att peta in kvitteringen.
– Det var lite tur, det också. Jag vet faktiskt inte hur det gick till, det känns bara så j-vla surt, säger en bedrövad Emelie Helmvall.
– Som deras gick in – sådana chanser hade ju vi också. Det är tråkigt, onödigt, men vi skapar ju iaf chanser, det är skönt, avslutar lagkapten Markström.