Vi börjar med att backa bandet till slutet av 2015. Kiruna BK:s Ylva Stålnacke inleder säsongen med fyra pallplatser på elva starter – en andraplats i norska Trysils Europacupslalom samt en seger och två andraplatser i tre olika FIS-tävlingar. Detta trots att hon hade störts av en fraktur i ett finger i högra handen i november månad.
Men under en träning i österrikiskaLienz under mellandagarna fick säsongen ett abrupt slut. Stålnacke vurpade och fick ett kast med skidan. Precis när hon skulle ramla högg skidorna fast i snön och korsbandet i knäet gick av.
Ett surt besked för Kirunas framtidsnamn.
– Jag kände att jag hittat något i slalomen och var i mitt livs slalomform, sa Stålnacke i en intervju precis efter skadan.
Därefter väntade en operation och åtta månaders rehabiliteringsträning på Hermelinen i Luleå. Först i mitten av augusti förra året stod hon på skidorna igen i norska Folgefonna och skidträningen trappades upp successivt.
– Precis när jag trodde att allting var bra igen så gjorde jag illa menisken, säger Ylva Stålnacke när sportredaktionen når henne över telefon i den italienska skidorten Sarntal.
– Det tog ytterligare en och en halv månad att bli frisk igen och jag var inte tillbaka ordentligt förrän i december.
Skadan gjorde att säsongsdebuten skedde först den 5 december i norska Trysil.
Sedan dess har hon hunnit med 15 tävlingar med en förstaplats i schweiziska Jauns FIS-tävling i onsdags samt en niondeplats i Europacupen (i måndags) som bästa resultat. Ett facit hon inte alls är nöjd med.
– Det är tråkigt att inse. Men jag är inte bättre än så här just nu, säger hon.
– Att komma tillbaka från en skada är tufft. Men jag försöker göra mitt bästa.
24-åringen vet dock att skador är en del av idrotten. Hon är inte den första skidåkaren som drabbats av en knäskada (och troligen inte den sista). Storåkare som Lindsey Vonn, Anja Pärson, Maria Pietilä Holmner och Frida Hansdotter har alla gått igenom det – och kommit tillbaka fysiskt starkare än någonsin.
Ylva Stålnacke är inget undantag.
– Ja, absolut. Jag är bättre fysiskt tränad än jag någonsin har varit. Men tyvärr åker man inte skidor med biceps eller något annat – men det är en viktigt att ha en bra grund att stå på, säger Stålnacke som har skött sin rehabilitering med hjälp av Hermelinen i Luleå.
– Jag har fått jättebra hjälp. Det enda positiva med att vara skadad är att det ger en möjlighet att komma ikapp med träningen som man aldrig annars hade hunnit med.
Hon menar att allt resande med bil i Mellaneuropa, nya skidorter och tävlingar vanligtvis kan göra att grundträningen blir lidande.
– Men när man går skadad har man inget annat att tänka på. Jag har verkligen tagit vara på det här uppehållet och gjort det till något positivt, säger 24-åringen och utvecklar vad hon förbättrat.
– Allmän styrka. Bål och överkropp exempelvis – att koppla ihop hela kroppen. Där har jag utvecklat min styrka massvis.
Som vinnare av totalvinnare Europacupen 2014 och tvåa 2015 är resultaten under 2017 svaga. Endast tre topp 15-resultat på elva försök i Europacupen under säsongen är inte alls "Stålnackeklass". Innan skadan handlade hennes utmaning snarare om att etablera sig i världscupen (har gjort 24 VC-starter sedan 2013).
– Egentligen kan jag inte förvänta mig bättre eftersom att jag ligger efter rent träningsmässigt – men det är ändå tråkigt – jag är ju en tävlingsmänniska, säger Ylva Stålnacke.
– Det värsta är väl känslan av att inte vara i toppen när man är van att vara där. Det är tungt att veta att man är så långt ifrån den form man hade innan man skadade sig.
Men hon vet att hon behöver ha tålamod och skynda långsamt.
– Jag kan ju inte ligga hemma ett år och sedan räkna med att vara på samma nivå direkt. Det är så det är med skador och idrott – man måste ta sig tillbaka och det gäller bara att bita ihop tills det släpper.
De fysiska verktygen har hon redan. Nu behöver Stålnacke träning och tävling i skidbacken.
– Tekniken sitter, det är inte problemet. Nu handlar det om att våga släppa på, våga vara tuff och utsätta sig för svåra situationer, säger hon.
– Jag måste våga ta varenda centimeter på varenda käpp. Det går inte att åka på säkerhet. Jag måste träna och framför allt – tävla mer.
Samtidigt som Kirunaprodukten kuskar runt med i bil i Mellaneuropa och tävlar i Europacupen pågår alpina VM i schweiziska St Moritz mellan 6–19 februari. Att stå utanför A-landslaget är inget som stör henne.
– Skulle jag ha varit på VM hade jag behövt en klockren fjolårssäsong och en bra start i år. När de har tränat har jag legat hemma så VM (2017) var bara att glömma när jag skadade mig (2015).
I stället har hon sett tävlingssäsongen 2016/2017 som en viktig förberedelse för det som komma skall.
– Mitt stora mål är nästa säsong. Tills dess hoppas jag att jag har fått avsluta den här säsongen med några bra resultat, säger hon.
Hennes dröm är att få en skade- och sjukdomsfri sommar och höst.
– Om allt faller på plats kommer jag att vara i slag när det är dags för Levi (i mitten av november), säger Stålnacke.
Nästa säsong är det vinter-OS i Pyeongchang, Sydkorea. Drömmen om att dra på den blågula tävlingsdressen i de olympiska vinterspelen finns där.
– Absolut. Men nu är vi ett stort landslag där de starkaste åkarna fortfarande är med på banan och det är bara fyra damer som får åka dit, säger hon angående konkurrensen om en plats i Sveriges alpina OS-trupp i februari 2018.
– Det blir absolut tufft, men herregud, om jag inte trodde chansen finns hade jag avslutat min satsning för längesedan. Jag tror absolut att det kan gå att ta sig dit.
Men för att vara en av åkarna krävs det nog resultat redan denna säsong. Hon nöjer sig inte med att bara vara tillbaka i skidbacken efter den tunga knäskadan.
– Vem tycker det är kul att tävla när man inte gör resultaten man vill göra? Tävla är bara kul när det går bra, säger hon.
– Det är klart att jag är glad och njuter varje dag av att vara tillbaka i backen. Men man vill göra resultat och jag vet att jag kan bättre.