Tommy Eliasson Winter är skicrossåkaren som blev förbundskapten för sitt eget landslag – och sedan chef för hela den svenska alpina landslagsverksamheten. Nu sitter han på Piazza san Marco i Venedig, smuttar på ett glas bubbelvatten och detaljplanerar logistiken inför OS i Pyeongchang nästa år.
– Det låter bättre än det är. Men ska man nu planera så kan man ju lika gärna göra det i Venedig, hahaha. Vi hade ändå en konferens med internationella förbundet i Portoroz, tvärs över viken, så vi tog en jobbdag här och åker båt dit, säger Eliasson Winter.
Efter fjolårets säsong valde Norrbottens största alpina namn, Anton Lahdenperä, att avsluta sin karriär. Men en ny generation finns redan på plats och den norrbottniske landslagschefen hyllar länets talanger.
– Föreningarna i Norrbotten, och distriktet, har gjort ett jäkla bra arbete. De har hittat ett sätt att driva sin verksamhet, skapa enhet och vara väldigt samordnade, säger Eliasson Winter, som är en smula överraskad.
– Jag hade inte förstått hur bra det var förrän jag började på det här jobbet, jag såg det inte. Vi brukar ofta prata om Norrbotten när vi vill visa på goda exempel. De är inte flest, störst eller rikast – men det bryr de sig inte om.
Enligt landslagschefen är den nya generationen, med åkare som Gustav Lundbäck, Ylva Stålnacke, Kristoffer Jakobsen, den logiska fortsättningen på Anton Lahdenperäs karriär.
– Jag tror att det är tack vare att han finns, han har brutit många barriärer. De har sett vad som är möjligt, det blir en viktig signal för de yngre.
Och fler kommer. Jesper Ask från Arvidsjaur, bröderna Elias och Hannes Grym från Boden, systrarna Rebecca och Nadja Gunnarstedt från Kåbdalis, David Grape Larsson från Luleå – talangbasen i Norrbotten är bred.
– Det knallar på, då blir det också lättare för de som kommer efter. Det är imponerande, säger Eliasson Winter.
Nu handlar det om att få de talangerna att fortsätta – oavsett om de får plats i landslagets träningsgrupper eller inte. Mycket av Tommy Eliasson Winters jobb går ut på att skapa förutsättningar så att åkarna just under världseliten inte slutar innan de nått sin fulla potential.
– Vi har mycket förändringsarbete att göra inför framtiden, men det trollar man inte fram. Vi står inför ett generationsskifte, det krävs hårt jobb för att klara av det och det är inte lätt. Det tar lång tid att utveckla en åkare, Kristoffer och Gustav är i slagläge nu, men har säkert två-tre år innan de når toppen – om de ens kommer dit, säger han.
Sjukdomar och skador kan förstöra en karriär och ingen är mer medveten om det än Tommy Eliasson Winter. Under 20 års tid levde han extremt nära sina kolleger i skicrosslandslaget och en av dem var Anna Holmlund. I vintras kraschade hon svårt under ett träningsåk i italienska Innichen och låg i koma under flera månader.
– Vi står varandra väldigt nära, hon är väldigt nära min familj eftersom hon bodde hos oss under lång tid. Vi började träna ihop 2007 när hon flyttade till Östersund. Det var tufft under jul och nyår. Man vet ju att vår sport kan få allvarliga konsekvenser, men man tänker ju alltid att ”det där händer inte oss”. Nu hände det, det är klart att det blev en chock.
Det var en nära vän som drabbades.– Ja, det här är inget heltidsjobb, det är ett alltidsjobb. När man bor, lever och arbetar tillsammans 250-300 dagar om året kommer man på många sätt lika nära varandra som ens riktiga familj. När något sånt händer blir det… Ja, det blir tufft.
Har hennes olycka påverkat landslagets verksamhet?– Det var mest på ett personligt plan. Det var jobbigt för mig, det var jobbigt för de jag jobbar med, det var jobbigt för mina barn – och det är svårt att se. Det tog väldigt mycket kraft där ett tag, säger Eliasson Winter.
Den senaste tiden har Anna Holmlund tagit flera steg framåt. Hon kan kommunicera, hon börjar visa tecken på sin gamla personlighet, hon ler igen. Det är lång väg kvar, men Eliasson Winter är ändå hoppfull.
– Det är härligt när man träffar henne nu. Hennes personlighet är kvar, hon är lika rastlös och otålig som hon var innan olyckan. Det kommer att bli annorlunda, men det kommer att bli bra. Det är klart att man varit orolig att hon ska bli ett paket. Jag har träffat henne kontinuerligt sedan dag ett och man vet ju ingenting – ingen kan ge några prognoser. Det är jättesvårt, emotionellt.