Det är länge sedan jag läste om en förändring från förbund, styrelse, sändande bolag – eller någon annan organisation för den delen som har inflytande på sporten – som gav en positiv eftersmak.
Höjda transferavgifter, fortsatt lotteri i slutspelet och den senaste ogenomtänkta idén, semifinal- och finalspel under SM-veckan, får mig verkligen att fundera varför man vägrar vilja jobba för jämställdhet och utveckling.
Visst, någonstans verkar någon tro att SM-veckan skulle vara en boost. Problemet är bara att det skulle bli precis tvärtom. Intresset skulle kvävas.
Jag förstår att SVT, som sändande bolag, ser en vinst i att samla in ishockeyn under deras SM-vecka där de har bra resurser och storsatsar. Det vore enkelt och bekvämt. Genom att ha suttit på rättigheterna och bara valt att sända två matcher per år har de visat att det annars är väldigt lågprioriterat med damernas ishockey. Att dessutom önska ett straffavgörande för att slippa ändra i sin tablå är som att säga att man mest pliktskyldigt bevakar finalerna. Det är faktiskt att fullständigt nonchalera spelare, ledare, klubbar och fans att tycka att det är okej att ett SM-guld delas ut till ett lag som vinner en strafftävling.
Och jag kan som sagt till viss del förstå SVT som har sina intressen att se till – oavsett vad man tycker om det – men att förbundet viker för kraven är uselt. Det visar att inte ens de personer som är anställda för att jobba allra hårdast för att ta sporten till nya höjder anser att damernas ishockey har något värde.
Eller jo. Det har ett värde så länge det inte inkräktar på något annat, något viktigare.
Det har ett värde så länge ingen står upp för sin åsikt och tycker annorlunda.
Det har ett värde av att bara finnas där så att man kan visa upp en skrivbordsprodukt föreställandes jämställdhet.
För varje gång som det kommer till kritan är det samma sak. Spelarna ska vara nöjd med det de har och inte gapa efter mer.
Och det är, på ren svenska, för jävla dåligt.
Jag förstår om det ibland känns hopplöst för Fredrik Glader, Stefan Enbom, Johanna Fällman, Emma Eliasson och alla andra inom Luleå Hockeys förening som på senare år försökt ta kampen.
För det hjälper inte. Det blir en diskussion och den allmänna åsikten är att besluten är fullständigt horribla och obegripliga. Men ingen förändring sker.
I en logisk värld ska det inte finnas på kartan att flytta in SDHL-slutspelet i SM-veckan. Än mindre efter gårdagens storm när Norrbottens Media avslöjade förslaget. Men den enda logiken som råder är att alla fattade beslut är tvärtemot det rimliga. Så bli inte förvånade om Luleå Hockey tar sig till final och spelar i Skellefteå Kraft Arena kommande säsong.
Själv blir jag förvånad att SDHL:s ordförande Curt Johansson, med sin bakgrund i just Luleå Hockey, inte redan har avfärdat det här förslaget. Jag hoppas verkligen att det bara har att göra med att det ska lyftas i styrelsen och sedan snabbt som bara den kastas i papperskorgen.
Ekonomin är en del i det hela, men långt ifrån allt. Även om en sponsor skulle täcka lagens kostnader och intäktsförluster så handlar frågan om så otroligt mycker mer. SM-veckan passar sig bäst för små idrotter som annars inte kommer i rampljuset, eller som inte är beroende av att avgöras på en viss ort. Flyttar ishockeyn in är det spiken i dödskistan. Det kan jag lova. Tänk vilket knytnävsslag i ansiktet på alla supportrar som stöttar sitt lag varje match i grundserien, bara för att berövas på säsongens roligaste skede. Och vilket knytnävsslag på alla spelare som kämpar dag in och dag ut på nästintill ideell basis, marknadsför sin idrott, spelar inför 39 pers i Enebybergs Ishall en lördag, med målbilden att ta sig till final – för då väcks intresset oavsett vilken ort du kommer från. Då spelar det ingen roll om det är Luleå, Linköping, Djurgården, HV71 eller något annat lag i finalen. Då kommer tusentals åskådare. Men möts Djurgården och HV71 i Skellefteå är inte ens närmast sörjande på läktaren.
Ligan är bara tio år ung. Det finns otroligt mycket att göra innan all utveckling fallit på plats.
Men det är frustrerande att se det enorma motståndet som verkar finnas för att göra något positivt för damerna. Och vid varje underligt beslut kan jag inte undgå att tänka "det här skulle aldrig någonsin ha skett om det var herrar det handlade om".
Jag hoppas orken finns att aldrig lägga ner kampen för bättre villkor.