18-årige Nils Lundkvist tar emot Sporten i sin tvåa på Mjölkudden i Luleå.
Hans lägenhet är nystädad och alla prylar ligger fint upplagda på sina platser. Körkortsboken ligger på skrivbordet, kuddarna i soffan är utpuffade och fint upplagda i vardagsrumssoffan och i köket är det glimrande rent.
Här har han bott sedan hösten 2016 när han flyttade till Luleå för att studera ekonomiprogram med inriktning på ishockey.
– Det blev en omställning, säger Nils Lundkvist när han sitter i soffan och tänker tillbaka på hur SHL-debuten mot Malmö den 26 oktober 2017 förändrade hans framtid.
Hans liv var ganska inrutat dessförinnan.
Varje vardagsmorgon tog han och bästa polaren Emil Nilsson, som bor i lägenhetshuset bredvid, skolbussen till Luleå gymnasieby. Efter skolans slut gick de tillsammans till ishallen och tränade innan de gemensamt promenerade hem den dryga kilometern till lägenheterna på Mjölkudden i slutet på dagen.
– Sådana saker kan jag fortfarande sakna. Även om skolan kan vara fruktansvärt tråkig ibland så saknar man den när man väl inte kan vara där, säger han och fortsätter:
– Att prata och umgås med de som är i samma ålder som mig. Bara en sådan liten sak kan jag sakna ibland. Som min rektor sa: "Du måste få vara Nils och 18 år också."
Men han är snabb på att poängtera att han inte är missnöjd på något sätt.
– Jag hade aldrig bytt bort det liv jag har nu mot någonting. Jag tror många unga hockeyspelare hade velat byta liv med mig.
Nej, precis. Senaste året är en enda lång framgångssaga utan större hinder som stört. Hans hockeyår är nästan som hämtad från den gamla serietidningen Buster.
– I maj kändes det nästan skönt att allting var över. Min första lediga vecka åkte jag bara hem till Piteå och gjorde ingenting – jag bara slappnade av och tyckte det var skönt, säger Lundkvist.
– När jag vill komma ner i varv åker jag till hem till mamma på Pitholm eller till pappa i Hemlunda vid Bergsviken. Eller så åker jag till farmor och farfars stuga på Hemlunda vid Bergsviken – det är mitt smultronställe.
Det är lätt att förstå att det hektiska schemat tog ut sin rätt.
Efter SHL-debuten mot Malmö hemma i Coop arena hann Lundkvist med ytterligare 27 seriematcher och två slutspelsmatcher i A-laget.
Backen blev bofast i U18-landslaget där han gjorde nio landskamper innan han var med och vann ett VM-brons under våren.
Dessutom fick NHL-scouterna upp ögonen för den puckskickliga högerskytten från Pitholm. Intervjuer med NHL-scouter blev en vardag för honom.
– Ingen visste vem jag var. Men helt plötsligt visste alla vem jag var – det var givetvis häftigt – men samtidigt svårt att ta in där och då, säger han.
Lundkvist minns SHL-debuten med Malmö ganska väl. Han kommer ihåg många av händelserna på isen. Som exempelvis hans första byte som inleddes med skott på mål som renderade applåder från publiken. Och tacklingen från den 95 kilo tunge och 193 centimeter långe Malmöforwarden Fredrik Händemark nere i sarghörnet.
– Det var sjukt häftigt, säger Lundkvist som fick genomföra mängder av intervjuer efteråt.
– Helt plötsligt stod det fem reportrar runt mig, sedan var det radio, tv och allt möjligt. Det var riktigt coolt. Men samtidigt jobbigt, jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville ju inte säga fel saker och skämma ut mig.
I slutet av december och början av januari fick han sitt spelmässiga genombrott i A-laget. I samma veva började NHL-scouterna uppvakta honom allt ordentligare.
– Att prata med NHL-klubbar under vintern hade jag aldrig kunnat drömma om när jag gjorde min sommarträning, säger han.
– Jag var jättenervös under första träffen (med Buffalo Sabres). Men sedan rullade det bara på.
Inför sommarens NHL-draft i Dallas, USA, fanns Lundkvist på plats redan under det förberedande talanglägret i Buffalo (NHL Combine). Där var han en av tio svenskar och totalt 104 spelare som genomförde fystester och samtal med ansvariga i de 31 lagen i NHL.
– Jag hade många intervjuer redan under säsongen. Men under NHL Combine var det fullt upp för alla oss svenskar. Jag bara sprang från loge till loge och svarade på frågor (från totalt 27 klubbar).
Där fick han berätta om sig själv, sin spelstil och svara på en hel del kluriga frågor om allt mellan himmel och jord. En vanlig fråga var: Vad värdesätter du mest?
– Jag svarade att jag värdesätter min familj väldigt högt.
Några månader senare, vid midsommar, blev han vald i NHL-draftens förstarunda som spelare 28 totalt av storklubben New York Rangers. Det var ingen högoddsare enligt Lundkvist som berättar att han och Rangers ryske scout Nikolai Bobrov hade haft många möten.
– När han gick upp på scenen och höll i tröjan förstod jag att det nog kunde hända. Känslan när de ropade upp: "From Luleå, Sweden ...", det var så sjukt häftigt, säger han och fortsätter:
– Att spela i NHL är ändå min högsta dröm.
Med sig i Dallas fanns de han värdesätter mest – familjen.
– Att få åka dit och få vara med om allt med dem. Ja, det är så häftigt.
18-åringen berättar att han, mamma Marie, pappa Niclas, lillasyster Lisa samt storasyster Moa är väldigt tajta.
– Och sedan är vi en riktig sportfamilj och tillhör en riktig sportsläkt. Det mesta hos oss har kretsat runt idrott.
Att Nils Lundkvist skulle syssla med bollsport var tydligt i tidig ålder. Redan när han var runt två år traskade han runt i ett par skridskor på övervåningen i familjens hus.
– Jag har väl alltid varit sportkillen som älskar att spela hockey och fotboll. Jag har alltid hållit på med en boll – men hockeyn har alltid varit roligare än allt annat.
Och vinnarskallen har alltid funnits med honom.
– Jag älskar att vinna. Om jag förlorar brinner det till fort.
Sämst dålig förlorare var han som ung.
– Det var hemskt. Jag kunde gå upp och grina på mitt rum när det inte gick som jag ville. Sedan har jag haft många 9–10-förluster i bandyrummet mot pappa – jag har förlorat väldigt många gånger och fått lära mig att ta en förlust.
Att Nils Lundkvist är en bollbegåvning märktes redan i tidig ålder. Men att han skulle bli något utöver det vanliga och skriva sitt första SHL-kontrakt redan som 18-åring var det nog få som kunde förutspå. Speciellt med tanke på att han alltid har varit ganska liten till storlek.
– Jo, jag har alltid varit tunn och kort – sedan var jag jättesen i puberteten. Men samtidigt har jag alltid haft skridskoåkningen och spelförståelsen, säger han.
– I slutändan tror jag det har gjort mig starkare och format mig till den spelare jag är i dag. Jag har lärt mig hantera fler moment i spelet – det har gett mig fler verktyg ute på isen.
Från nian till ettan på gymnasiet växte han närmare två decimeter (mellan 2015/2016 och 2016/2017). I dag, tre år senare, mäter han 181 centimeter och har en matchvikt på 81 kilo.
– När jag spelade TV-pucken (2015) var jag 164 centimeter och vägde 58 kilo. Det är tre år sedan – det har ändå gått fort. På kort tid har jag blivit större och starkare.
Att han blivit större och starkare innebär inte per automatik att han blir bättre. Det har Luleå Hockey-backen fått erfara efter sommaren.
– Under inledningen av denna säsong kom min första rejäla dipp. Det beror mest på att jag byggde upp lite för höga förväntningar på mig själv under försäsongen, säger Nils Lundkvist.
Kanske inte så konstigt med ett succéartat år bakom sig.
Numera är han inte en 17-årig junior med galler på hjälmen. Han är snarare Luleå Hockeys stora backlöfte som är draftad i förstarundan av NHL-klubben New York Rangers.
– När jag kom upp hade ingen förväntningar på mig. Gjorde jag ett misstag så spelade det ingen roll. Nu ska jag ändå vara en bra spelare och folk förväntar sig mer – det har jag fått handskas med.
Nils Lundkvist har grubblat en hel del. Men nu börjar han få allt under kontroll igen.
– Jag har bra stöd och pratar med bra folk. Exempelvis med Henrik Stridh (backcoach i Luleå), mamma, pappa och Johan Finnström (agent). Och efter att ha handskats med det har jag kommit starkare ur situationen. Jag har tänkt lite för mycket på vad som kan hända i stället för att gilla läget och bara fortsätta köra på.
Under debutåret i Luleå Hockey han hade stort stöd av morbror Jan Sandström som alltid fanns där för honom.
– Han gjorde allting mycket enklare för mig när jag kom upp i A-laget.
Det finns faktiskt en sak som inte gick som planerat under genombrottssäsongen. Och det var skolan – den blev väldigt lidande.
– Jag har inte hoppat av. Jag går lite då och då. Men jag kommer inte kunna ta någon examen på ett tag, säger han.
– Nu försöker jag gå klart tvåan. Sedan får vi se. Jag vill gärna ta examen och tiden får utvisa hur jag löser det hela.
En sak han dock har lyckats genomföra utanför hockeyrinken är uppkörningen. Körkortsboken på skrivbordet i vardagsrummet är bara där för syns skull.
– Jag klarade det på första försöket. Det känns superskönt – nu är det lättare att åka hem till mamma och pappa och hämta matlådor (skratt).