På torsdag är det pressvisning av Ingela Lekfalks omtalade dokumentärfilm Underdogs som skildrar landslagsspelarna Johanna Fällman och Emma Eliassons kamp för lika villkor inom ishockeyn.
Bland annat kommer hela sanningen om konflikten med förbundskaptenen Leif Boork att avslöjas.
Men redan nu kan Sporten bjuda på ett klipp från filmen. Där berättar Emma Eliasson den mörka historien om hur hennes hyllningstavla i Lombia ishall bespottades och vandaliserades. Efter hennes OS-silver i Turin 2006 hängdes den upp, tillsammans med alla andra legendarer från Kiruna. Men den blev inte långvarig.
– Den fick inte hänga där så länge. Det var ett fåtal månader innan den blev nedplockad. Den blev i stort sett vandaliserad och varje dag gick jag förbi och kunde se nya spottloskor och saker som folk kastat på den, säger Eliasson i filmen.
28-åringen, som slutade med ishockey inför den här säsongen, berättar att händelsen tog mycket hårt på henne.
– Såklart tog det ont. Jag minns att jag valde en annan väg för att passera den. Jag försökte motivera det med att de var avundsjuka, men jag tyckte såklart det var synd. Varför kunde man inte lika gärna ha varit stolt över mig?
Regissören Ingela Lekfalk säger att det än i dag inte hänger någon tavla på Emma Eliasson i Lombia – och riktar kritik mot den ansvariga föreningen Kiruna IF.
– Min bild är att ingen vill ta ansvar över det. Det kommer en 16-årig tjej hem till Kiruna, som vunnit OS-silver i en av de manligare lagidrotterna som vi har – ishockey. Naturligtvis ska hon vara lika glad som Börje Salming och Göte Wälitalo som fått sina tavlor uppspikade, men det slutar med att man får plocka ned den för att den är så vandaliserad.
– Sen är det ingen som tar ansvar för att ta upp tavlan igen. Särskilt inte Kiruna IF som fått med i varumärket att de jobbar med HBTQ. Jag tycker de har ett större ansvar att se till att alla människor har lika värde, särskilt i idrottssammanhang, säger Lekfalk till Norrbottens Media.
Sportredaktionen har också varit i kontakt med Kiruna IF:s talesperson Thomas Jatko. Han beklagar det inträffade, men menar också att det var så pass långt bak i tiden, och att ingen som på den tiden var verksam i föreningen är kvar på sina positioner.
– Jag blev lika bestört som Emma över att det hade hänt. Det är otroligt beklagligt, säger Jatko.
Vart är tavlan i dag?
– Vi vet inte själv. Vi har inte hittat igen den, men det var inte bara den som försvann – det var två tavlor till. Jag kan inte svara på om det var för att de blev vandaliserade eller för att det byggdes om. I hörnet där Emma Eliasson, Osmo Soutokorva och en till tavla hängde så byggdes hamburgeriet. Sen har varken Emma, Osmo eller den tredje kommit tillbaka.
Jatko menar också att det var ett undantagsfall att Emma Eliassons tavla hängdes upp. Annars brukar inte klubben hänga upp spelare som fortfarande har en aktiv spelarkarriär.
– Det normala är att det görs efter avslutad spelarkarriär. Sen var det gentilt att hänga upp Emma, och det är klart man ska kunna premiera spelare fast de är aktiva. Men egentligen är det först nu Emmas tavla ska upp.
Hade ni kunnat göra något annorlunda?
– Vi vill ju inte att någon tavla ska bli vandaliserad. Det är klart att vi som jobbar idag hade kunnat göra något där och då, men vi pratar om någon gång kring 2006 och då fanns inte vi med i Kiruna IF.
– Det här med att vi är HBTQ-certifierade är också mycket större än att vi jobbar med bara HBTQ. Det handlar om att du kan vara lång eller kort, smal eller överviktig, stor näsa eller liten mun – och ändå få vara med. Det är andemeningen med Kirunas acceptans och ställningstagande. Det är hemskt att en människa ska uppleva det som Emma har gjort. Det får inte ske.