Det har gått över ett och ett halvt år sedan Emma Eliasson, endast 27 år gammal, tackade för sig.
En framgångsrik karriär, med ett SM-guld och flera stora mästerskap, tog slut.
– Det kommer fram folk en gång i veckan och frågar om jag ska börja spela igen. Det är jätteuppskattat och jag känner inte att det blir tjatigt. Det som kan bli tjatigt är kommentaren: "Just ja, det var du som bråkade med Boork", säger Eliasson och fortsätter:
– Jag tycker det är synd om jag ska bli den som bråkade med Boork. Jag brukar svara: "Jag har inte bråkat med Boork, det var han som bråkade med mig":
Har du lagt bråket med Boork bakom dig?
– Ja, sedan länge.
Sporten träffar Emma Eliasson på ett café i centrala Luleå. Hon funderar innan hon talar samtidigt som hon är rak och ärlig, precis som vanligt.
– Jag har inte saknat media, men nu kände jag att det var dags, säger hon och skrattar.
Hur är livet?
– Bra. Jag kände då som nu att jag var färdig med hockeyn. Jag var redo att börja nästa kapitel i livet. Jag hade hållit på elitnivå sedan jag var 14 år och kom med i landslaget. Jag kände att jag ville ha något nytt i mitt liv, säger hon och fortsätter:
– Jag saknar att spela hockey, men jag saknar inte vardagen som hockeyspelare. Hockey är fortfarande kul och jag vägrar erkänna att jag blir sämre, att jag nått min peak, så jag åker och tokdribblar på U16-träningarna bara för att visa att jag fortfarande kan.
Är det inte som att cykla?
– Jo, men finkänslan är en färskvara.
En del idrottare upplever att det är svårt att sluta för man identifierar sig så mycket med sin idrott. Hur har du upplevt det?
– Jag har identifierat mig som hockeyspelaren Emma Eliasson, men jag har alltid haft intressen på sidan om som jag längtat efter att få göra när jag slutat med hockeyn, men det har inte funnits något utrymme att göra det. Det känns inte som att jag har en identitetskris, jag kan fortfarande vara ishockeyspelaren Emma och göra andra saker.
Utifrån känns det som ett modigt val att sluta när det hände mycket positivt i klubben kring damlaget och jämställdhet överlag.
– Ja, fast jag kände att jag kom till punkten där hockeyn inte längre gav mig energi. Det försvann för mig och jag blev så jäkla less. Till slut tog det energi och jag hamnade i en ond cirkel. Till sist rinner bägaren över.
Var du nära att bli utbränd?
– Ja, det var på gränsen att jag kände att det inte gick längre. Det fanns för lite utrymme för återhämtning samtidigt som jag hade en längtan och en stress att hinna göra andra saker.
Tror du det hade varit annorlunda om du haft samma förutsättningar som en välbetald herrspelare?
– Då hade jag nog haft ett helt annat lugn. Samtidigt hade jag velat ha något på sidan om som jag brann för. Jag vill ha mer av livet än att sitta hemma och spela Xbox på dagarna.
Hon fortsätter:
– Damhockeyn har en bit kvar innan man kan känna lugnet att sitta hemma och spela tv-spel. I så fall måste du tjäna så pass bra att du kan leva drägligt efter karriären också. När du slutar står du inte på något. Även om förutsättningarna är bättre nu för damhockeyn så är det inte ett lugn i vardagen. Tanken på vad man ska göra sen finns alltid i bakhuvudet.
För ett halvår sedan blev Eliasson assisterande tränare för Luleå Hockeys J16-lag. Men det var ingen självklarhet att det skulle bli så.
– Nej, det var inte ett givet val eftersom jag kände att jag behövde distans till hockeyn och prioritera min tillvaro. Samtidigt hade jag något form av sug och jag testade. Jag och David som är huvudtränare hade en bra dialog och vi kom fram till att jag ska vara där två kvällar i veckan och hemmamatcher.
Hur är det att träna unga killar?
– Jag trodde att det skulle bli svårare att nå fram till killarna, men jag tycker att de har varit ruskigt mottagliga. Till en början har det mest handlat om att lära känna varandra. Jag vill inte komma och klampa in för då tror jag inte så många hade varit mottagliga. Jag vill bidra med hjälp och tips.
Hur har du mottagits?
– Jag har inte behövt bevisa något. Jag har varit som en av tränarna och det har jag varit i tränarrummet också. Jag tycker det är bra att man ser till kunskapen som jag besitter.
Det finns få kvinnliga hockeytränare, vad tror du det beror på?
– Det är väldigt få, däremot har det blivit fler och fler i SDHL och nu Ylva Martinsen som förbundskapten. Kanske är det otrampad mark ännu. Kanske är det så enkelt som att normen som tränare är att vara kille tills den är motbevisad.
Har du några tankar på att bli tränare i SDHL eller SHL?
– Nej, det har jag inte. Jag tar det som det kommer och tycker jag det är kul så kommer jag fortsätta. Jag börjar småskaligt och det känns bra att jag tagit det lugnt. Det måste klicka för mig också vilken ledare jag vill vara, vad jag står och brinner för och vad jag vill förmedla till laget.
Det finns några saker som hindrar henne.
Eller rättare sagt en årstid.
– Jag tycker om våren för mycket. Jag vill kunna köra skoter och åka skidor.
Om du inte går till slutspel är det ju lugnt.
– Ja, fast då har man inte lyckas som tränare heller. I dagsläget har jag svårt att se mig själv bli tränare högre upp, å andra sidan är det mycket möjligt att jag tycker det är så pass kul att jag kan prioritera bort det andra.
Vad för tränare vill du vara?
– Jag vill försöka nå ut till individerna och förstå dem innan det kan förstå mig. Vilket budskap vill man förmedla, undrar jag. Då sa någon till mig: "Tänk inte på det, du kommer förmedla 20 olika budskap eftersom det är 20 olika individer och alla tolkar olika".
Under sin hockeykarriär gjorde Emma Eliasson stora avtryck på isen, men också utanför. Hon har varit frispråkig och orädd för att säga vad hon tycker, gott som ont.
Men hon blir obekväm när jag frågar henne om hon är folkkär.
– Jag vet inte. Jag tror många gav mig sympatier på grund av Boork-historian. De valde team Emma i stället för team Boork. Det kan också vara en anledning.
Även innan dess upplever jag att du var omtryckt.
– Jag hatar klyschor och drar mig helst inte med klyschor över huvud taget. Det kommer fram en mer rättvis bild av vem jag är om jag inte gömmer mig bakom tomma ord. Det kanske är det många uppskattar. Jag vill att man ska lära känna mig.
Då är sportens värld ett dåligt val.
– Haha, ja. Man kan typ slå av ljudet på teven och berätta vad han eller hon säger i en pausintervju.
Hon är snart klart med ekonomiutbildningen och har redan ett jobb i branschen. När hon vill koppla av åker hon mer än gärna till stugan i Riksgränsen som hon och sambon hyr.
– När jag la av hade jag som mål att bara kunna sitta i soffan och känna mig rastlös. Jag ville ha tråkigt. Det jag var ute efter i grund och botten var att bli kreativ igen. Komma på nya idéer som jag vill göra.
Har du kommit på några nya idéer?
– Ja. Jag brukar bygga saker. Jag har gjort min egen skohylla och hatthylla, byggt vardagsrumsbord i fiskbensmönster. Det gillar jag att hålla på med.
Vad gör du om tio år?
– Jag hoppas att jag har ett bra jobb och familj med två barn. Och en stuga uppe i fjällen. Nästa steg i livet är att få barn och hitta en trygghet i allt.