Att skadeglädje skulle vara den enda sanna glädjen vill jag inte köpa, men en kväll som denna är skadeglädjen åtminstone väldigt stark.
Weeping Willows har blivit hela Sveriges olyckliga vålnader. Magnus Carlson sjunger om sorg och bjuder på lika många delar melankoli som melodi. Jag är långt ifrån ensam om att njuta av deras tårar, det är nästan lika många leenden som ansikten i den stora publiken.
Kära och lyckliga människor njuter av välbehag och krossade hjärtan bultar ännu hårdare. Det är en vacker kväll i Ferrumparken.
LÄS MER: Skott får hård konkurrens av solen
Magnus Carlson säger själv att de inte är vana vid att spela i solsken, de brukar hålla till i mörkret. Men när klockan närmar sig 23.00 värmer fortfarande solen på kinderna och kanske skänker det en extra nyans på rödblossiga ansikten.
Ibland är det nästan en overkligt mysig och härlig stämning framför LKAB-scenen, vilket även smittar av sig på bandet som ser ut att bara flyta med i välmåendet. Carlson slänger ut kyssar mellan varje låt – ja, nästan varje vers – och kärleken är besvarad.
TV: Se när Stiftelsen får publiken att explodera
Weeping Willows musik är så välpolerad och genomarbetad, samtidigt som den är bombastisk och gripande. Med trumpet, saxofon, två pianon, gitarr, bas och trummor på scenen blir det ett otroligt lyft i vissa låtar, men kanske främst i "My last love".
Bandet plockar fram en liveversion av "Så mycket bättre"-hiten "Eternal love" och då kommer nästan glädjetårar, eller skadeglädjetårar, samtidigt som "deras enda hitlåt" ("Touch me") bjuder på en äldre version av Vigiland-dans, minus hoppandet.
Det här är en sådan där sommarkväll som kommer bli ihågkommen länge. 2017 var året då vädret var fantastiskt, Weeping Willows var fantastiska och alla mådde fantastiskt.
Skadeglädje. Aaaaahh ...