I måndags fick Norrbotten en skiddrottning.
Och alldeles nyss, inför ögonen på kungen och silvia, fick vi även en skidkung.
Jag finner inte ord för det jag känner efter Marcus Hellners uppvisning, mer än att det känns som en ära att som enda norrbottniska journalist på plats få uppleva detta.
Men som tur är har även skidkungar fel ibland.
Det var ett sådant klassiskt svenskt skidögonblick. När jag tänker efter måste det vara ett av de största ? någonsin.
För som loppet blev är det nästan som om tre svenskar förtjänar nån form av hedersutmärkelse av kung Carl Gustaf.
Johan Olsson, som bröt sig loss efter skidbytet likt en isbrytare och bara forsade fram i spåret.
Anders Södergren, som insåg att det bästa han kunde göra var att gå upp och bromsa fältet, vilket gav Olsson ungefär tio extra sekunder.
Och Marcus Hellner, som bara låg där och sparade kraft, som bidade sin tid ? som visste att den stora stunden var nära.
När ryssen Legkov började plocka sekunder på Olsson förstod jag att det här kunde bli ett av de största OS-loppen i historien.
Min puls i målfållan började skena. 24 sekunder blev snabbt 15. Blev snabbt fem. Och hela tiden låg vår Marcus Hellner där och lurade.
När exakt en kilometer återstod av loppet kom Legkov, Hellner och Angerer ikapp Olsson.
Och när bara upploppet återstod stack han: den underbara, fantastiska Marcus Hellner.
Jag kom på mig själv att stå och hoppa i målfållan, jag insåg helt plötsligt att jag än en gång fick bli vittne till klassisk norrbottnisk idrottshistoria.
För i en spurt var det ingen som hade en chans mot
Marcus Hellner. Vilken makalös taktisk triumf. Jag hoppas Hellner låter både Olsson och Södergren smeka guldmedaljen i natt.
I målområdet kom kollegor och klappade mig på
ryggen. Än en gång var det underbart att vara norrbottning på Whistlers skidstadion. Helt plötsligt stod jag och intervjuade Carl Gustaf, som tillsammans med Silvia och prins Carl Philip hade hejat fram vår nya skidkung.
Herregud, länet äger ju skidvärlden.
Jag skakar på huvudet, försöker få ner pulsen ? och inser att det blir
lång kväll och lång färd mot måndag.
För då kan det, otroliga tanke, bli två nya norrbottnsika guld.