Det stora berget Ahkká ligger i Stora Sjöfallets nationalpark, söder om Ritsem och kraftverksdammen, längst upp i Luleälvssystemet. Fjället spanar kraftfullt ut över ett både vackert och trasigt landskap. I sitt sköte bär hon drömmen om det fria landet, där en del av härligheten är den sprudlande Vuojatätno, fjällälven som lockar med frigjordhet och ett härligt fiske.
När Palle och jag anlände till Lars Ivans sommarviste, vid stranden av Kutjaure, satt han ute och åt rökt röding. Bättre välkomstmiddag finns inte, inte ens på de stora restaurangerna. Det tunna regnet gav konstigt nog ingen blöta, något som ibland brukar kallas torrt regn. Aftonen svalnade varvid det ståtliga berget Ahkká somnade, ett tecken på att det var dags för oss att krypa till kojs.
Vi hade bland annat kommit till trakten för att försöka oss på ett någorlunda konstruktivt flugfiske efter den skygga rödingen. Ryktet hade gått om bumlingar. Lars Ivan hade själv fått en röding på närmare tre kilo, på sin personligt komponerade tungnymf kallad "Green Tuolja", en imitation av en Gammarus.
Grejen var att vi måste komma ner till rödingarna. De stod i djupgroparna och var knappast intresserade av de fåtaliga insekter som flöt på ytan. Däremot åt de fortfarande insekter, om fiskarna stod parkerade på grundare vatten, exempelvis på strömnackarna. Nu var det trots allt djupgroparna som gällde och därför lade vi an på det spektakulära "puppmetet".
Jag har prövat tekniken förr, framför allt på de skygga öringarna i Nya Zeeland, men aldrig riktigt kommit överens med metoden. Nu fanns dock ingen återvändo, puppmete eller fisklös, det var bara att välja.
Min allestädes närvarande kompis Palle från Sörbyn är en hejare på sådana fasoner. Sålunda band han fast en indikator, en röd tuss, precis där fluglinan slutade, någon decimeter innan nylontafsen började. Längst ut på den långa tafsen apterade han därefter en tung nymf, gärna med förtyngning av volfram. Det tjusiga i kråksången var att nu skulle ännu en nymf knytas på, en liten kuse, helst inte förtyngd, som var den som fiskade bäst och mest.
För att detta skulle vara möjligt knöt han på en fyra till fem decimeter lång tafs i krokböjen på tungnymfen. Längst ut på den något tunnare nylonlinan knöt han på lillnymfen. Nu var det klart för drabbning.
Metoden bygger på att man ska kasta rakt uppströms över djupgroparna, och sedan mycket noggrant följa indikatorn. Sålunda fungerade den som ett "flöte", där av det något sarkastiska namnet "puppmete".
Det hela fungerar så att den tyngre nymfen drar ner hela ekipaget mot botten, där den betydligt lättare nymfen liksom dansar runt i strömvirvlarna. Den kan tydligen inte fiskarna hålla sig ifrån.
Under min första resa till Lars Ivan blev mitt fiske något frustrerande. Det tog säkert två dagar innan jag fick min första röding. Sedan släppte anspänningen varefter några fler rödingar också lurades. Jag minns att jag lät mig förundras över medelvikten.
I somras var vi där igen. Groparna var lika djupa som alltid och på djupet patrullerade fortfarande rödingarna, men även och annan bättre öring.
Mysigt var om kvällarna när vi satt kring lägerelden, kokade kaffe och småpratade. Bakom våra ryggar tornade det mäktiga fjället Ahkká, en beskyddare som sett generationer komma och gå. Framför våra fötter frustade fjällälven en tacksamhetens visa över att fortfarande få ynnesten att rinna fritt ur trolska marker.
Information: www.laponiaflyfishing.se